Area 41
1998-2002
R.I.P

(Roberth, Dennis, Helena, MC)

Sommaren 1998 började jag och MC fundera på att flytta.
Tanken på att hitta en cool, större lägenhet att dela med någon
eller några fler hade allt mer vunnit mark i våra sinnen och då
exmaken kände mig utan och innan hade han redan en kandidat på lut
som han trodde skulle funka bra.

Det var så jag lärde känna Roberth, och efter ett par trevande
artighetsrepliker fann vi snart ut att vi hade lätt att följa den
andres tankar och sinnestämningar. Så saken avgjordes där och då,
vi tre började titta på den ena lägenheten efter den andra i Linköpings
innerstad, där tre vuxna och två barn skulle kunna få plats utan
att gå varandra på nerverna.

Vi fick rätt snart tag på en etagevåning på fem/sex rum i Vasastan, uppgång 41.
Det tog inte lång tid för oss att raskt och kärleksfullt döpa
kollektivet till Area 41, med Area 51 i åtanke, vi kände oss alla
som ufon i en främmande värld ändå. Vi kallade oss även lite skämtsamt
för de tre musketörerna.

Alla fick varsitt rum utom barnen som delade på ett,
och sönerna fick plats på ett dagis i närheten. Allt var frid och fröjd.

Eller; nja. Tre depressivt lagda människor under samma tak...
kanske var det vår räddning. Innan höstlöven fallit helt hade vi
alla tre blivit sjukskrivna, två knaprade piller, alla tre gick i terapi.
Snart flyttade ytterligare en vän in, Dennis, och han var inte så munter
just då han heller. En god vän tyckte lite skämtsamt att vår lägenhet
måste vara full av asbest eller nåt, med tanke på vårt hälsotillstånd. Heh.

Jag kan bara tala för mig själv. Men att veta att det nästan alltid
fanns någon hemma, någon som förstod, som alltid hade tid att lyssna eller
bara sitta tyst brevid räddade nog åtminstone mig från den totala botten,
och då var jag djupt nere som det var.

Vi försökte nog alla dämpa eller ignorera vår ångest med mycket festande,
särskilt jag, Roberth och Dennis blev närmast konstanta inventarier på
Herrgår´n, en studentpub utanför stan, och vi tycks fortfarande vara
kända där av de gamla rävarna som "Hof-gänget" då vi alltid beställde in
Hof på flaska (flaska minskar skvimprisken, och den kostade en tjuga
vilket var enkelt och bra för en snabb betjäning).

Många gånger var de nätter då festandet slutade med att någon av oss
drogs in i sitt lilla ångestmoln, vilket brukade leda till att övriga
festdeltagare också gav upp sitt och följde denne hem. Jag tror ingen
tyckte sig missa något väsentligt, vi kunde ju alltid ta oss ut
dagen efter igen. En destruktiv trygghet, men dock en trygghet.

Nu var vi dock inte bara ångest och elände, vi garvade nästan konstant.
Galghumor är en nödvändig vän i misären, om man vill hålla kvar vid något
förstånd i allt kaos. Ytterligare en då ofta besökande vän uttryckte det som så:
För att vara så deprimerade skrattar ni väldigt mycket
alltmedan han själv masserade sina av skratt värkande kindmuskler
under någon av våra gemensamma middagar.

Det var mycket Depeche Mode, Sisters of Mercy och Nick Cave
som spelades på vår stereo.

Våren 1999 blev jag mot alla odds förälskad i en pojke och började bo
lika mycket där som hemma. För egen del kände jag allt mer att jag började
tröttna på kollektivboendet, MC hade också träffat en flicka, Dennis hade
börjat umgås med i mina ögon... erhm... små... människor, som såg vårt hem
som en förlängd fritidsgård (kulmen kom en dag då jag var ensam hemma
och en av dem bara gick in utan att plinga på först, jag höll på att krevera)
och lägenheten började kännas trång och gjorde det svårt att dra sig
undan eller för den delen komma överens om vad för tv-program/filmer
som skulle ses på TV:n. Jag flyttade ut i januari 2000.

Nu var det "bara" exmaken, Roberth och Dennis kvar och de kunde hänge
sig fullständigt åt sitt nördande utan att jag behövde besväras *harkel*.
Själv bodde jag i utkanten av stan, samma bostadsområde jag bor i idag,
och sönerna bodde växelvis en vecka hos mig och en i Area 41.
En fnissig anekdot är när äldste sonen Ludvig, då 6 år, skulle rita
en bild på sin familj när han gick på lekis. Den innehöll förutom han
själv, hans lillebror, jag och MC, även Roberth och Dennis. Hans fröknar var
lite konfunderade men fann det nog något roande om än märkligt.

Hösten 2000 flyttade jag tilll Göteborg, och exmaken följde efter
i februari 2001. Dennis hade dessutom begett sig med pick och pack till
Ungern så Roberth var ensam kvar. Camilla flyttade in i MC:s ställe.

Mina resor till Linköping var många, jag trivdes inte så värst i
Göteborg och då var ofta Arean en trygg hamn att komma tillbaka till
för logi och umgänge. Area 41 hade långt innan dess blivit ett koncept,
med märkliga rykten som tydligen florerade bland folk vi knappt kände.
Jag fick en gång frågan av en fullständig främling vad Area 41 var för
klubb och vad de hade för inriktning.
Då log jag.

Så kom våren 2002, längtan tillbaka till knäppskallarna i Linköping
blev för stor för både mig och MC så vi flyttade tillbaka. MC flyttade
in i kollektivet igen, jag bodde där en månad i väntan på min egen lägenhet.
MC stod fortfarande på lägenhetskontraktet och när han så träffade vad som
senare skulle bli hans nuvarande fru; Petra; samma sommar, valde de snart att
byta lägenheten mot en mindre som de kunde flytta ihop i.

Med viss sorg i hjärtat inbjöds till fest för sista gången på Area 41.

Camilla flyttade in hos en väninna, Roberth tog sin dator och flyttade
in hos mig. En epok hade gått i graven:

En epok går i graven

Linköping TT

En kulturepok går mot sitt slut.
Den första oktober slår dörrarna till Area 41 igen för gott.
- Det är en förlust för oss alla, säger en talesman för Arean,
men vi försöker se det som att vi expanderar
till nya platser istället för att vi lägger ner något.

I fyra års tid har den mytomspunna platsen Area 41
varit en knutpunkt för en rörelse som bestått av intellektuella
människor i sina bättre år. Då vi försöker reda ut vilka som egentligen
ingår i Arean och vem som är den styrande inom rörelsen möts vi
av följande kommentar från talesmannen, som inte vill uppge sitt namn
utan hela tiden hävdar att han är en påve vid namn Dildolous:

- Det började med tre som var fem som blev fyra som var sex.
Efter det tappade vi räkningen och orkade inte bry oss längre.
Vi styrs inte av någon och vi har inga medlemmar. De som ingår ingår
och de som inte ingår ingår i konspirationen oavsett om de vill eller
inte. Vi ser ingen mening med att styra eller styras. Vi vill bara ha
lite skoj på vägen. Och förresten anser jag att USA bör asfalteras. Fnord!

Då vi frågar runt i området möts vi av en slående tystnad. Ingen vill
prata om Arean och många hävdar att de inte vet något om den eller ens
har hört namnet. Det mesta vi får ur någon är att det rör sig om en
större samling personer än de som bevistar Arean dagligen, och att de
flesta är "snälla och skötsamma unga herrar och damer".

Klart är i alla fall att den finns, har funnits och kommer att
fortsätta finnas även om platsen numera är att beteckna som
Ground Zero snarare än en Area 41.

(skribent: Roberth Karman)