Tillbaka

Lönehelg eller Vikten av att äta ordentligt.

Jag gjorde misstaget att ge mig ut på stan igår. Efter en liten stunds klurande kom jag på att barnbidraget kom i fredags, så nu ska alla föräldrar ut på stan för att köpa prylar till sig själva. Och det där skulle ju kunna slå mot mig själv men jag var faktiskt _tvungen_ att leta efter tyg för att kunna sy en Tux-dräkt till min ena sambos systers kommande bebis...

Redan på spårvagnen upptäckte jag min fadäs, då vagnen var så full att folk trycktes mot dörrarna. Yummy, jag som älskar folk. Jag vill liksom... kramas...

Varför går alla på stan bara för att det har trillat in pengar ett visst datum, ett datum som oftas ligger inom samma tidsperiod för de flesta? Hade jag bara tänkt lite så skulle jag väntat med mitt ärende till en annan dag, men nu var ju skadan nästan skedd och jag hade bestämt tid med kompis etc etc...

Någon sa till mig att många av dom som går på stan under lönehelg och liknande gör det för att de _trivs_ med att trängas med andra. Ehm, va?

Jag blir närmast mordisk. Vissa i min närhet vill skylla på lågt blodsocker och försöker irriterande nog att mata mig för att mitt humör ska uppnå en jämnare nivå. Så jämnt mitt humör nu kan bli. Och det kanske hjälper till viss del, som den gången jag var på Moderna Museet och efter att ha sett geten-med-bildäcket och andra mer eller mindre märkliga installationer började bli trött på hela stället och mest ville sätta mig och fika någonstans. Men sällskapet jag var där med verkade ju aldrig vilja gå, så det är möjligt att jag började att morra, jag kanske rent av hade måttat några bett till höger och vänster (men bara på ställen där det inte skulle synas) tills en i sällskapet bokstavligen _släpade_ ut mig till korvmojjen utanför och tvångsmatade mig samtidigt som jag hävdade att jag inte alls var hungrig och att det hur som helst inte hade något med mitt humör att göra.

Efter två tuggor började jag spinna, eller kanske snarare morrade lite mjukare. När jag kommit halvvägs genom maten fick jag ett ljus i blicken inte olikt det som en nyfrälst från Jehovas kan flasha med vid behov.

När korven var uppäten kunde jag till och med drista mig till att le. Sedan påstod folket i sällskapet att jag såg ut som en nöjd katta som just svalt en råtta. Eller tillfredsställts på annat sätt, vad dom nu ville ha sagt med _det_.

Nåväl, jag ska nu bara hålla i minnet att jag _inte_ ska gå på stan nästa helg, då löningen har kommit. Och under julhandeln får jag väl låsa in mig under en och en halv månad...

Lego - Mamma: 1-0

Idag höll jag på att slå ihjäl mig. Det är i och för sig något som jag riskerar varje dag jag går in i mina söners rum, där det behövs arkivbilder för att minnas hur golvet ser ut. Egentligen.

Där ligger bilbanor, bilar, pusselbitar, leksakspistoler (herregud så ick-PK det var då!) och serietidningar.

Och Lego. Det är den yngste förmågan som brer ut sig. Borgar, vulkaner, broar och rymdskepp trängs om utrymmet, tillsammans med alla legorobotar så klart. En kamp mellan det goda och onda utkämpas varje dag i detta rum, och nya robotar växer fram ur de gamla med diverse kugghjul och ledade armar. Dra i en spak och ytterligare en del mipplas ut.

Det är bara det att det ligger en hel del presumtiva robotar på golvet, fast de vet inte om det än. Att de ska bli robotar alltså. Och här ligger mitt bekymmer, så som det har gjort hos föräldrar sedan Legos gryning: bitarna är små, och elaka. Trots att jag tror mig hitta en icke legobelamrad fläck på golvet där jag åtminstone kan sätta ner en halv fot på, så får jag en legojävel under foten. Det gör ont. Febrilt försöker jag finna balansen igen, men det kräver oftast att jag sätter ner fot nummer två (jag har bara två fötter om det är någon som väntar på en fot nummer tre), där det naturligtvis ligger en ny legobit.

Vid det här laget har jag börjat vifta med armarna i mina fåfänga försök att upprätthålla min lodräta (nåja) position, men det är naturligtvis dömt att misslyckas, och istället försöker jag flytta fot nummer ett så att legobiten under inte ska få klämskador eller nåt, men det visar sig naturligtvis att den är väldigt fäst vid mig och alltså sitter kvar så att jag vid nästa fotnedsättning _fortfarande_ trampar på en legobit. Inte två, för där jag satte ner foten fanns det inga nya legobitar, och det var väl bra.

Att få den kreative sonen att städa upp skiten är lika framgångsrikt som att få talibanerna att lämna ut Bin Ladin. Legot kan inte flyttas meddelas jag, för då vet han (min son, inte Bin Ladin) ju inte var han kan hitta just _den_ legobiten sedan. Mitt förslag ” i legolådan” möts med en blick som talar om för mig hur mossig jag är som inte kan fatta att legolådan förstör hans system.

Förmodligen är det enklare för honom att leta under mina fötter.

*BLAM*BLAM*BLAM*BLAM*BLAM*BLAM*KLICK*KLICK*KLICK*

Kanske är det för att mitt chokladintag inte har varit tillfredsställande den senaste tiden, kanske har min toleransnivå sjunkit något under nollstrecket, kanske har folk blivit dummare helt enkelt.

Nånting måste det vara i alla fall, för jag känner bara en obetvinglig irritation så fort jag befinner mig i en folksamling som består av fler än jag och mitt ego.

Jag kommer på mig själv med att sitta hemma och fundera på vad jag ska göra med dagen (förutom nyttigheter som att plugga och söka jobb) och kommer först fram till att jag ska ta mig ner på stan och unna mig något. Jag borde till exempel utöka min garderob inför FPP på torsdag (fast jag har inte råd) men kommer sedan på att det innebär att jag först måste knöka mig på en spårvagn till stan - skrikande ungjävlar, stimmande mellanstadieungar och tuggumidoftande fjortisar med ett sexappeal som ryms på en yta precis motsvarande undersida av min klack. Fast det fattar ju inte dom.

När pärs nummer ett är avklarad ska jag sedan röra mig runt på stan med en massa främlingar som går i vägen för mig. Min ”personlighetszon” har vidgat sin radie med minst två meter runt mig. Idealiskt när man är bland folk. INTE!

Expediterna känns besvärande. Dom andra kunderna i affären är hela tiden på fel plats, dvs för nära mig, runt mig, bakom mig, på mina fötter, upp i min näsa!

Väskan jag har med mig känns för tung, den är bökig att bära, fullständigt ickeoptimalt förvaringsobjekt som bara hasar ner från axeln, jag blir galen...

Går av en för mig i efterhand obegriplig anledning in i Nordstan, och ångrar strax att jag glömde eldkastaren hemma. Alla djävla bingolottosäljare, flyersutdelare och lyckliga människor får mig att vilja begå massmord. *BLAMMA!**WOOOSH!*

När jag helt utmattat ger upp och beger mig mot spårvagnen hem springer duvjävlarna runt i till synes planlösa cirklar, fast jag vet ju bättre.

Dom springer medvetet ivägen för mig.

Dagens citat

Biljettkassörskan: ”Hur gamla är barnen?”

Modern: ”7 och 9.” (jag avrundade uppåt)

Förvirrad fader: ”Va?! Har de redan fyllt?!”

Var på Nordens Ark och tittade på uttrar. Till min framtida herrgård med tillhörande park ska jag skaffa uttrar till den inhägnade dammen. Det går inte att vara ledsen när man har en utter som flirtar med en.

Dagens insikt:

Sedan inser man att uttrarna är de enda som flirtar med en, och så blir man deprimerad igen...

En utterligt lång färd mot horisonten

Haha, i mitt förmiddagszappande flipprade ett program om havsuttrar förbi! Vi hänförda tittare fick se hur en uttermamma lärde sin halvstora utterbebis att hitta musslor på botten för atts edan lägga sig på rygg vid ytan och käka upp dem. Dumpuckot till bebis försökte först öppna en gammal colaburk men var tillräckligt hungrig för att snart inse sitt misstag.

Sedan skulle den lära sig att snärja in sig i bottenfasta alger, så att den skulle kunna sova flytandes på rygg. Även där kunde man se det bedårande lilla miffot snärja in sig omständigt och länge i något slags sjögräs som naturligtvis inte var förankrat någonstans, och programmet avslutades med utzomning av den slumrande utterungen som drev iväg likt en kork mot horisonten (speakerrösten försäkrade dock de oroliga och engagerade tittarna att han hittade hem igen. Uttern alltså, inte speakern.)

The Crying Game

Gräla på din ångest.

Skratta åt din rädsla.

Jag är helt värdelös på det där med självömkan, jag försöker ibland när ångesten slår till, men jag kan inte ens fälla en tår utan att känna mig fånig. Jag vill kunna hänge mig fullständigt åt gråt, självömkan och sentimentala återblickar, men jag kommer alltid på att jag inte har någon egentlig anledning att tycka synd om mig själv, det mesta som får mig att må dåligt har jag bara min brist på handlingskraft att skylla på. Att sitta och smäkta över svunna tider skulle vid en självransakan bara få mig att erkänna att det inte var ett dugg bättre då, förmodligen tvärt om, eftersom min ångest var mer, hm, uttalad då och jag ärligt talat mådde för jävligt. Jämför man då så är jag ärligt talat en liten solstråle idag, om än något motsträvigt.

Jag har visserligen barn tillsammans med en högst labil självmordskandidat, men det lär man sig nästan att leva med.

Så i stället kommer jag på mig själv med att ge mentala örfilar samtidigt som jag grälar på min patetiska uppenbarelse för att få henne att sluta snyta sig i min T-shirt. Det brukar ha fördelen att jag till slut mest blir förbannad, och jag hävdar att ilska är bättre än självömkan. Jag blir visserligen sjukligt folkilsk ett tag, men det har jag lättare att handskas med. Vad omgivningen tycker då ger jag faktiskt blanka fan i.

Bacon är din vän förresten. Jag har levt på Spagetti Carbonara sedan i måndags, så varför äta något annat bara för att det är torsdag?

_________________________

Varför kan inte fyllona på spårvagnen fatta att om jag har små ploppar i öronen, som det går sladdar ifrån så betyder det att jag lyssnar på musik på väldigtväldigt hög volym och inte kan höra några snyfthistorier? Inte för att att Farbro Barbro är närvarande när plopparna inte är intryckta, men jag kan tydligen inte få dom att fatta...

Så hundkräket har ångest, säger du?

Att hitta en någorlunda själsfrände som man dessutom vill utbyta kroppssvätskor med är inte gjort i en handvändning, men det finns uppgifter som är än svårare.

Att komma överens med familjen till objektet för ens ömma (nåja) låga.

Vissa har det gått bra med, andra mindre bra. Just nu genomlider jag ett ”mindre bra”.

Det är inte så att vi är osams, inte kommer överens eller instinktivt bara hatar varandra, det ligger snarare en kompakt matta av Likgiltighet gentemot varandra som jag inte riktigt vet hur jag ska bearbeta.

Vi har helt enkelt inget att prata om. Inte ens vädret. Jag är inte uttryckskonstens okrönta kejsarinna, men jag brukar kunna hålla igång en small-talk-konversation om jag måste, men här känner jag inte ens att jag vill anstränga mig.

När jag har varit tyst några timmar inser jag till slut att jag inte ens _kan_ prata även om jag skulle ha något att tillföra svärmors monologer om petunior och hundens ångestterapi, eller svägerskans pladder om den jätte-lustiga-kollegan-till-henne-som-ska-ha-barn- snart.

Jag sitter bara och ler. Nickar lite eftertänksamt ibland, höjer ett ögonbryn likt ett ”Nähä? Berätta mer!” eller döljer en gäspning bakom handen.

Jag har inte den blekaste aning om vad den där familjen tycker och tänker om mig och jag arbetar på att inte bry mig, det är min egen psykiska hälsa jag oroar mig för då jag tvingas genomlida ett dygn i sällskapet bara för att jag var dum nog att följa med.

Nåväl, över för den här gången. Och jag ska _inte_ fira jul med dem.

Min halva av generna kan inte ha orsakat detta

Livet tragglar på ändå, på något sätt. Veckan har ägnats åt att vimsa fram och tillbaka samtidigt som jag intalar mig att jag fått saker gjorda.

Är lite disträ, eller, ja trött och väck i skallen.

Barnen reagerar på sitt alldeles egna sätt, lite mer bråk, lite mer trots. Det har iofs även inneburit att barnen börjar förstå att jag inte nödvändigtvis höjer rösten när jag är arg bortom sans och vett. Det går lika bra att stirra dem stint in i ögonen och väsa fram min ilska.

Idag har jag dessutom fått klippa bort en batteridriven leksaksbil från den förstföddes synthlugg, då håret snärjt in sig i hjulen så det blev helt omöjligt att pilla loss. Tydligen ansåg den unga förmågan att det var en ypperlig idé att låta lillebror köra runt med bilen på hans huvud.

Dom generna kan omöjligen komma från mig, utan måste ha sitt ursprung från dom som just nu befinner sig på hispan.

Jag har även ägnat dagen åt att göra julgodis, men jag tappade sugen efter två timmar.

Noesis ska iväg på födelsedagsfest, själv funderar jag på att storstäda lägenheten (igen). Det håller tankarna på avstånd.

Jag mår bra, allt är lugnt.

Tidiga mornar, glatt humör och manchesterbyxor.

Whoa! Idag var jag uppe strax innan sju bara för att få sitta och dricka mitt morgonkaffe ifred, samt vakna tillräckligt för att mitt värsta morgonhumör skulle försvinna innan det var dags att väcka barnen.

Bara detta är nog för att större delen av min bekantskapskrets ska treva efter telefonen och slå numret till psykjouren...

Men det funkade! Barnen strålade lite matt (dom är inte heller några morgonmänniskor) men jag slapp en massa tjafs och stress. Borde göra detta oftare, om inte annat så för nöjet att få väcka Noesis med lampa i ansiktet samt hoppandes i hans säng. Han står faktiskt två meter ifrån mig och gäspar, så det är väl ett mirakel i sig.

Idag är det meningen att jag ska köpa ett par bruna (!) byxor till den förstfödde som ska vara pepparkaksgubbe imorgon. Bruna byxor? När har han användning för ett par såna till vardags (ja, det mesta i hans garderob är också svart, precis som den övriga familjens)?

Jag kan lika gärna förstöra hans uppväxt ytterligare genom att köpa ett par manchesterbyxor i en lagom menlös beige-brun nyans.

Nya vinterskor behöver han också. Tur att jag är utrustad med hans fars kontokort för tillfället.

___________________________

Ok, ”bruna”(beiga)byxor införskaffade, men det var ta mej fan inte lätt. Jag hittade visserligen ett par (ja, manchester-)byxor på polarn och pyret, men jag vet billigare sätt att bryta ner min sons framtida psyke på så jag lät bli. Han kommer att se ut som en synnerligen ojämnt gräddad pepparkaka, men det skiter jag i.

Det goda humöret håller i sig, men för säkerhets skull köpte jag en whisky-cheddar (65 jävla spänn för en ost som kommer ta slut på en kväll!) samt ska masa mig ner för att hyra film och köpa godis till kvällen.

Att hitta ett par skor till pojken var däremot svårare. Han har lika stora(små) fötter som jag nu, vilket innebär att de flesta barnskor är för små, och det är ju inte så att det finns några ”neutrala” damkängor för en billig penning. Jag får nog anlita farmor till hjälp. Att hitta ett par herrskor i storlek 35 kan jag nog glömma...

Jag ska ge mig på en sorts julgodis till idag, sedan får det vara nog. Så här julpysslig har jag inte varit sedan vi tvingades göra smällkarameller i lågstadiet.

Tindra ungjävlar, det är jul!

_________________________________

Hämtning från fritids. Sura miner och trotsig nioåring som inte vill NÅGONTING. Man behöver inte vara Einstein för att lista ut vad som kan vara det bakomliggande, så när vi kom hem satte jag honom i knät för att förklara att han FÅR vara ledsen för att pappa är på sjukhus.

Fördämningar släppte, tårar av förtvivlan strömmade ut likt en vårflod. Han grät och grät.

Jag känner mig plötsligt så otillräcklig.

Vissa mornar avnjutes bäst kvar i sängvärmen.

Jag drabbades i morse av akut hybris, då jag inbillade mig att det var en bra dag som tog sin början; jag kom upp i tid, var färdigkaffad och påklädd när jag väckte de små liven, inget bråk till frukost och jag kom iväg till spårvagnen strax efter att jag släppt iväg småfolket till skolan. Jag behövde inte ens vänta särkilt länge på anknytande spårvagn.

Sedan började det.

På spårvagn två ringer min telefon, ”Das Model” akompangerad av ilskna pip från batteriet som var tomt. JÄTTETOMT skulle det visa sig, då jag inte ens hann svara. Nåväl, jag fortsatte min färd i förhoppningen att mitt hjärtats prins inte skulle ha hunnit till jobbet ännu, utan att jag skulle kunna låna hans mobil för att kolla telefonsvararen. För naturligtvis hade jag ju tagit ur mobilladdaren igår kväll så jag inte hade den nu när jag behövde den.

Jodå, telefon kunde lånas. En nokia 8210. Det går inte bra att hantera en sådan om man har långa naglar. Först bråkade jag i ett par minuter för att få upp luckan, sedan tog det ytterligare en halvminuts mipplande innan jag lyckades få i simkortet.

Så skulle jag slå på telefonen (ägaren av den hade då åkt hemifrån, så experthjälp kunde inte uppbringas). Ett tag satt jag bara och stirrade på den fullständigt ologiska och elaka telefonen, började till slut trycka på knappar till höger och vänster, men inget händer.

Ringer i desperation Noesis och förklarar situationen. Till slut lyckas jag hitta en *liiiiten* knappjävel, så liten att jag hade svårt att trycka ner den. Ok, telefonen på, pin-kod inknappad.

BLÄPP! ”Slå in säkerhetskod”

Vainihelahelvetenudå?!

KUK!

Nähä, fel kod.

Sliter ut simkortet, chansar på att det var skolan som ringde, ringer skola och får veta att jodå, äldsta barnet är sjukt.

Då jag befann mig på andra sidan stan ringer jag så den nyligen utskriven fadern, bara för att mötas av telefonsvarare efter tre-fyra signaler. Åhnä, så lätt kommer han inte undan, och då jag är mer envis än en uppmärksamhetspockande utter fortsatte jag att ringa upp tills någon svarade. Jag lyckades på fjärde försöket. Yrvaken Stavrogin svarar,och lovar att ta sig iväg så skulle vi mötas hemma istället.

Spårvagn in till Brunnsparken: två FULLPROPPADE vagnar välkomnar mig när jag ska kliva på, och sedan hade jag fullständigt ofrivilliga tillfällen att bokstavligen frottera mig med örton miljarders fjortisar. Luktar illa gör dom också.

Nåväl, son är hemma i säng nu, och jag fick veta först nu att han hade mått illa redan i natt, utan att säga något till mig i morse. Jag hade ju då kunnat slippa femton minuters frustrerande tekniklektion samt att fara ett varv runt hela Göteborg och istället stannat hemma på en gång.

Undrar vad mer denna UNDERBARA dag har att erbjuda. Solen skiner i alla fall, men jag har ju ingen möjlighet att ta mig ut till den då jag måste sitta hemma.

I dammet kan ingen höra dig hosta.

Mirakel kan ske och därför måste de också förevigas i skrift när de inträffar:

Berättelsen om den Modiga Mamman

eller

Föringa inte Kraften hos en Laddad Sopsäck.

Med lika delar berått mod som blåögd optimism tog jag mig idag in i mina söners rum under Operation Städning. Beväpnad med dammtrasa, sopsäck samt oömma kläder skred jag till verket. Det enklast var helt enkelt att sätta på skygglapparna för det oerhörda kaos som rådde i rummet, och istället börja i ett hörn för att långsamt förflytta frontlinjen vart efter arbetet fortskred.

Barnen låg i sina sängar och tittade på TV, ibland slängde de en loj blick åt mitt håll samt några käcka tillrop. Efter en stund inser de dock att jag inte drar mig för att använda den medhavda sopsäcken, och nu börjar den raskt fyllas.

Efter att ha försäkrat dem om att inget viktigt skulle åka i säcken upplyste jag dem om hur praktiskt det ändå skulle vara för dem själva om de hjälpte till att städa, så att de verkligen kunde förhindra katastrofer som att någon i mina ögon värdelös sak men som i själva verket visar sig vara en ovärderlig, om än trasig mojutt som jag är för mossig för att inse vikten av, skulle ”råkas” slängas.

Efter en och en halv timmes krypande på golvet kunde ljuset i tunneln skönjas, om än fortfarande någon timmes idogt arbete bort.

Jag har tampats med dammråttor lika skrämmande som The Killer Rabbit from Caerbannogh, jag har mosat vilsna silverfiskar som inte haft vett att springa och gömma sig (och varför skulle de det, innan jag flyttade på den där grejen dom bott under den senaste tiden så har den ju uppenbarligen visat sig golvfast, eller åtminstone svårrubbad då den legat där så länge). Strupen var efter en timme lika torr som om jag krupit fram några mil i Saharas öken, mina kläder tycktes fundera på att utveckla nya organismer.

Det uppstod en mindre kris någonstans i mitten av projektet, då den yngste förmågan såg vad jag slängt för saker, men jag lyckades med en synnerligen smidig undanmanöver få honom att städa desto ihärdigare.

Nu är det klart! Två och en halv timme senare visade det sig att jag kom helskinnad, om än något dammig, därifrån, och jag är så jävla nöjd med mig själv att jag redan tjatat om saken till höger och vänster, samt tvunget måste skriva ner det i min dagbok.

När Gud valde att blunda.

Igår kväll skred jag och Noesis till verket och började knåpa ihop ett pepparkakshus. En pepparkakskyrka, rättare sagt.

Med ett imponerande team work bakades delarna ut, gräddades och kanter jämnades till, och snart var det dags för Noesis att limma ihop allt. Då yngste sonen med otålig förväntan ser fram emot att få käka upp verket senare så kände vi oss manade att ta till smält socker istället för karlssons klister som vi först funderade på.

Så socker smältes och kyrkan började snart fogas ihop. Vi började med kyrktornet, som såg nästan, men inte riktigt rakt ut, och sedan skulle tornet få ett tak.

Det var där jag började att fnittra. Varefter arbetet med takets hopsättning (fyra trekanter som skulle sättas ihop som en pyramid) framskred hade mitt fnitter övergått till hysteriskt skrikande skratt, och någon stund senare låg jag i en hög på golvet.

När jag väl kravlat mig upp igen, fortfarande knäsvag, samt lyckats få fram några tydbara stavelser mellan skrattflämtningarna, döpte jag raskt och kärleksfullt det blivande bygget till ”Kyrkan Gud helst såg till att glömma”.

Resten av hopsättningen gick hyfsat smidigt, trots att ihopsättaren blängde förnärmat på mig stup i kvarten bara för att jag fick nya skrattspasmer.

Så skulle det dekoreras. Jag skred till verket med glasyr en masse. Lite för lös glasyr skulle det visa sig då den rann nerför kyrktornet på ett synnerligen obscent sätt. Nya skrattattacker.

När vi väl hämtat oss igen började vi göra figurer i mandelmassa. Således pryds nu kyrkan av ett vilset spöke i klocktornet, samt en liten djävul och en Cthuhlu. En alv tittar ut genom dörren, en jätteelak orm slingrar sig på taket. På kyrkogården (gravstenar av pepparkaka) kan man hitta en ansiktslös munk som spökar samt två drakar/monster. En mördad gris ligger på framsidan med en yxa i huvudet. En likkista av pepparkaka innehåller ett skelett som är på väg att ta sig upp.

Ett mästerverk, sannerligen!

Konsten att inte bry sig...

... borde jag lära mig till fullo. Tyvärr fungerar det bara i ibland, sedan får jag någon fånig anledning att slappna av och allt faller isär igen.

Ett tag försökte jag bli arg istället, ilska är lättare att hantera än en sorgblandad frustration, men det skulle bara sluta med att min redan överansträngda lilla kropp skulle få dödsstöten. Typ.

Så istället klämmer jag fram ett käckt leende mot mina barn, visst hörni han mår inte så bra, men det ska nog bli bättre sen ska ni se. Han har ju medicin. Förlåt? Ni tycker att han är konstig utan att ni kan sätta fingret på det? Det kallas _Bokstavlig_, ni vet inte vad det är ännu, och hade ni varit lite äldre hade ni trott att han var sarkastisk, bara för att strax inse att det är han inte. Han tolkar dig bokstavligen, och alla missförstånd är helt och hållet ditt fel, inte hans. Lär er det nu med det samma så slipper ni få en obehaglig överraskning senare i livet.

Men självklart mår mamma bra. Mamma kommer inte att låsas in på en avdelning ni inte får besöka. Mamma mår bara fint. Mamma har FULL KOLL.

Skulle ni se mig med fuktiga ögon någon gång, så beror det bara på löken. Eller katten.

Visst ja, vi har ingen katt.

Skulle ni se mig sitta fullständigt apatisk och stirra rakt fram så är det bara för att jag funderar på vad vi ska ha till middag. Inget annat. Ni får störa mig.

Och se så duktig du är på att läsa! Och du gillar att spexa och flamsa och tramsa! Du hittar alltid nya kompisar även om era upptåg ibland kan få mig att förtvivla. Och jag älskar dig så.

Och du, lilleman, som är så duktig att bygga, att fundera på livet och som beundrar din storebror, fast ibland tvivlar du på hans självsäkra påståenden. Och du kan bli så arg. Och jag älskar dig så.

Små vardagsting, för en utomstående kanske ingenting.

För en förälder borde det vara allting. Trots att man är sjuk. Se det som en livlina.

Midvinterblot eller halelulja?

Så har det varit julavslutning i kyrkan och allt, med tindrande barnkörer och julspel. Mycket jesus blir det, och det kryper i skinner på mig. Inte för att jag är en hårdnackad ateist, jag skulle snarare kalla mig agnostiker, men att höra en präst stå och svamla om Guds son och jungfrufödslar bara för att julavslutningen hålls i en kyrka, eller att se de små barnen utklädda till Josef och Maria medan de läspar fram herrens lov ger åtminstone mig obehag. Religion är ingenting som ska pådyvlas någon förrän de är gamla nog att fatta ett eget beslut om vad de vill tro på.

Fast om alla skulle använda sitt vett i val av tro skulle väl de flesta religioner dö ut. Övertygad tro kräver nog i 9 fall av 10 en livslång påverkan från omgivningen. Min yngste son förklarade dock för mig senare att han, storebror och pappa inte tror på Jesus, och nu undrade han om jag gjorde det.

Och det är ju i så fall lika mycket påverkan från vår sida för att de _inte_ ska tro på någon högre makt, även om jag och säkert också fadern hoppas att det egentligen är ett tecken på att våra försök till att uppfostra våra söner till självständigt tänkande och öppensinnade varelser är på rätt väg. Den som lever får se osv etc etc...

________________________

Idag skulle jag köpa några lussebullar för att fira jullovets början. Jag sade ”Tre lussebullar, tack” och det varde något som visserligen är format som lussebullar, men utan den ingrediens jag är ute efter om jag vill ha en lussebulle, nämligen saffran.

Va fan?! Jag har aldrig behövt specifisera mig om att det verkligen ska innehålla saffran när jag ber om en lussebulle, men nu vet jag. Säkert någon idiotisk nyck från de göteborgska traditionerna.

På gamla jaktmarker.

Det är KALLT i Linköping. 17 grader kallt och ciggen ramlar ur mina stelfrusna fingrar. Hurtfriska personer i min omgivning vill då hävda att det är ett utmärkt tillfälle att sluta röka. Bah! Juletid betyder ofrivilligt frotterande med släktingar jag inte vill veta av, samt flashar från tidigare jular som jag helst velat glömma, så ta då inte ifrån mig det enda som kan få mig att koppla av om än så lite.

Fast denna julafton skall firas tillsammans med vänner, släkten tar jag på juldagen istället. Naturligtvis vet min mor ändå vad som är bäst för mig, och hävdar att jag är välkommen att fira jul med dem om ”det inte skulle bli av” med mina kompisar. Ha, vi har bestämt detta sedan flera månader tillbaka i en slags postpubertal överenskommelse, så jag tror inte att planerna ”inte blir av”.

Jag och Noesis blev så exalterade över pepparkakshusbaket vi hade förra söndagen att vi kommer att upprepa succén imorgon tillsammans med inbjudna. Vi har bara inte kommit överens om vad vi ska bygga ännu, ska det bli en dödsstjärna, WTC (efter flygplanen, men innan raset) en klassisk borg, eller WTC (efter raset). Det senare skulle ju vara enklast i och för sig.

Men först ska vi naturligtvis slöa bort någon timme eller två på gamla kära Café People.

Pestilentia Magna.

Gårdagskvällen tillbringades med god mat i glada vänners sällskap (samma sällskap som dagen skall firas tillsammans med idag). Efter maten assisterade jag Noesis till att färga håret Artic Blue, så nu ser han ut som Plupp.

Pepparkakshus byggdes likaledes, i brist på ork att planera i förväg kom vi enhälligt överens om att skära ut lite bitar så fick vi se sen vad det gick att bygga av det hela.

Det blev en kyrktornsherrgårdsdöskallegrotta. Med flygel, lusthus, hundkoja och pyramid. Samt balkong. En barbapappa befolkar stället tillsammans med en cockerpudel (som redan tappat huvudet), en chtulhu, ytterligare en mördad gris (det går en galning lös så här i jultider), en pikachu och lite annats löst folk.

Glasyren blev lite bättre än förra gången, men det ser fortfarande ut som om en uppkåtad elefant har dragit över stället. Nåja.

Vid läggdags valde jag att spärra upp mina trötta ögon med tandpetare för att orka läsa några kapitel om digerdöden ur Dick Harrisons _Den Stora Döden_. Smaskig läsning, som jag tänker fortsätta med idag i väntan på tomten. Eller om det var maten.

P.S. När jag tröttnat på der Schwarze Tod roar jag mig med nonsensverser ur _A Great Big Ugly Man Came Up and Tied His Horse to Me_. Här följer några favoriter:

The Slithergadee has crawled out of the sea. He may catch all the others, but he won´t catch me. No you won´t catch me, old Slithergadee, You may catch all the others, but you wo--

eller:

There was an old woman, and what do you think? She lived upon noting, but victuals and drink; Victuals and drink were the chief of her diet, And yet this old woman could never keep quiet.

Ja min humor är, när den frångår sin sjuka natur; torr.

D.S.

___________________

Julklappar utdelade:

Fickkniv samt visselpipa från min hjärtans kär

Bok; _Vampire Stories by Women_ från Stavrogin

Bok; _Brandmän med klös_ från Millakott

Undrar vad det säger om mig?

Off with their heads!

Så var julhelgen genomliden. Jag har iofs varit med om värre, milt uttryckt.

Juldagen tillbringades under några plågsamma timmar hos familjen, jag tog tacksamt emot varje erbjudande om snaps och i övrigt parkerade jag mig under fläkten frö operation kedjerökning. När tillräckligt många timmar gått tackade jag för mig och försvann.

Kvällen fortskred senare i glada vänners sällskap på krogen, där jag bland annat försökte lära en väninna att ragga. Hon är något svårstartad, och tyngs dessutom ner av ett dåligt självförtroende som hon egentligen inte borde ha. Hon var snyggare än nånsin den kvällen, och jag var förvånad att pojkarna inte flockades kring henne. Kanske tordes de bara beundra på avstånd?

Hemfärd mot Göteborg på annandagen. Jag drabbades av akut behov av att vara ensam, jag har i praktiken hela tiden haft någon i min närhet sedan början av december. Vetskapen om att mitt resesällskap skulle hem till mig när vi väl anlänt till staden gav mig nästan panikkänslor, och jag började febrilt fundera ut hur jag skulle kunna få vara så ohövlig som möjligt utan att stöta mig med någon.

Jag valde att parkera mig framför TV:n, varvat med sessioner vid datorn. Till slut tror jag till och med den mest sällskaplige i gänget fattade piken, för efter en stund tordes ingen prata med mig, och när jag rörde mig i lägenheten var det som om de andra skrämt steg undan. Och det var inte tal om annat än att jag härskade över fjärrkontrollen.

Kort sagt, jag var nog en pina att vara nära just då. Två personer flydde till andra sovplatser och den tredje tassade försynt omkring utan att säga ett ord, tills jag efter fyra timmar började känna att jag alls ville tala.

Det är bättre idag. Och tur är väl det. Orsaken till att jag hade lägenheten full med folk (och fler kommer idag) var för att vi ska på FPP ikväll. Jag är ändå rädd att jag kommer få ägna en stor del av efetrmiddagen, samt halva kvällen för att ta på mig ett lagom humör och en fantastisk outfit (som jag inte har. Jag har inget att ha på mig!).

Ska vi byta grejor?

Kanske beror det på det nya årets intåg och pockande på nya upptäckter och personlig utveckling, kanske beror det på insikten att allt ändå kommer att förbli som vanligt eller så är jag bara utarbetat, helt enkelt.

Jag har haft en dryg veckas ”semester” från vardagens bekymmer, men det känns som om jag skulle behöva semester från semestern.

Jag är trött. Håglös. Tom på idéer. Jag vill bara resa bort någonstans där jag verkligen kan koppla av, och där pengar inte är ett bekymmer.

Jag vill att det ska hända något (kul), jag vill slippa känna hopplöshet som jag inte tycker grundar sig i något alls. Den värsta stormen är över nu och jag överlevde den här gången också.

Och jag behöver någonstans att bo, som är mitt eget. Där jag bestämmer vem som får komma innanför dörren, och där jag inte behöver ta en massa jävla hänsyn till andra hela tiden. Hade jag detta egna kypin skulle jag förmodligen stänga in mig för en månad framåt, och sedan komma på att det är mig själv jag egentligen behöver semester från.

Är det någon som känner sig manad att byta liv för en vecka eller två?

Erbjudes: Lagom sliten snart-30-årig kropp som kunde sett värre ut, men också bättre. Ett utseende som tydligen tilltalar en majoritet, tillsammans med en bitchig och till synes självsäker personlighet. Kan bara uttrycka sig genom sarkasmer och ovälkomna sanningar. Gillar sex. Är barnsligt förtjust i LEGO, små barns funderingar kring livet, engelska deckare samt dåliga ordvitsar (jag, inte de små barnen, är förtjust i de två sistnämnda). Tycker även om att shoppa.

Önskas: En lagom naiv, blåögd uppenbarelse vars värsta barndomsminne är när hennes bästa kompis klippte håret av hennes barbie, eller när pappa bara hade köpt örton presenter till henne på senaste affärsresan, istället för de sedvanliga nuffton.

Någon, där ute?

Jag snubblar redan i startblocken.

Humöret växlar från helt ok (kanske rent av oförskämt bra) till surmulen tystnad. Morgonens humörsvängningar var rena skolexemplet:

Vaknade vid halv åtta och bestämde mig för att jag kände mig utvilad nog för att gå upp. Nästan smågnolandes (men bara nästan) gjorde jag mitt morgonkaffe och dukade fram frukost. Dagen kändes helt ok, full av möjligheter blabla etc, och jag kände mig jätteduktigt som åt frukost _innan_ morgonciggen. Eller att jag åt frukost alls.

Sedan svängde humöret helt oväntat, och jag kom på mig själv med att sitta och försöka komma på vad det var som fick mig att bli irriterad istället. Jag kom fram till att det var min hjärtas kvals fel, då han kom med en ack så enkel, men i mina öron jobbig fråga, nämligen var jag skulle bo den här veckan.

Nu är det inte så att han vill bli av med mig, utan han frågade därför att vi har långväga besök denna vecka, och detta besök behöver en egen nyckel.

Dvs; min.

I vanliga fall hade jag väl tyckt att fine, här har du MIN nyckel, jag får väl bo i Majorna den här veckan DÅ trots att jag egentligen hade tänkt pendla mellan mina boplatser som jag kände för under de närmsta dagarna. Men nu blev jag bara trött. Kanske mest för att jag skulle slippa sånt här om jag hade ett eget ställe att bo på, där mina regler och ingen annans gällde, där JAG bestämde hur stökigt ”stökigt” är, vad som alltid bör finnas i kylen, eller vilka program som ska flimra fram på TV:n en viss kväll.

Jag är trött på att kompromissa. Särskilt som jag inte tycker att det är så mycket kompromisser utan snarare DEN ANDRES önskningar som hela tiden efterlevs. Jag är trött på att flytta runt. Jag är trött på att inte kunna säga ”Hem” utan att behöva tänka efter vad jag egentligen menar med det.

Och allt detta triggades av en i sammanhanget enkel fråga om extranycklar.

Vi hittade ett extra par så jag får komma hem ikväll.

____________________________

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA AHHH!!!!!!!

SHIRLEY MANSON har BLONDERAT sig! *Skriiiiiik*

Jag blev så nedstämd att jag var tvungen att surfa rätt på en massa Rammstein-länkar med mycket bilder. Särskilt på Till. *gnarf*

Då blev jag glad igen.

Moments of frustration.

Jag fick en bok av Emma i julklapp som heter _Den första klunken öl och andra njutningar_ . Den är så där småpysmysig och tar upp små stunder i livet som enligt författaren gör vardagen lite mindre grå. Typ. Det fick mig att fundera på att skriva en bok som tar upp det motsatta; _Skrikande barn på bussen och andra irritationsmoment.

Här är ett smakprov på rubriker:

*Tuggummidoftande fjortisar på spårvagnen.

När vagnen äntligen har kommit (förmodligen starkt försenad) och man satt sig, fått upp värmen och börjar tycka att livet känns ok så brukar dom komma på. De uppträder oftast i klasar, låter mycket ?Men guuuu va pinsamt!?, ?Han e så jäla SNYGG!?, ?Har min maskara runnit?? ?Fy fan vad jag ser ut i håret!? och lite andra oljud. Tuggummidoften _kan_ ibland vara svår att urskilja, men det beror bara på den billiga parfym de har dränkt in sig i. Blearch!

*Skrikande barn på snabbmatsrestaurangen.

Man har precis erkänt sig varandes så hungrig att även en äcklig McD-hamburgare går an, men så fort man kommer in på stället får man lust att vända i dörren. Hade inte hungern krävt sitt offer skulle man vända på klacken, så man går in i alla fall och hoppas att pinan ska bli kort. Vissa familjer tycks se det som någon slags kvalitetstid att ta sina småbarn till stället och muta till sig deras kärlek med ett Happy Meal (med leksak!) och sedan sitter de där och blir sura på sina barn som inte vill äta upp maten ordentligt utan bara slita upp plasten kring leksaken, som, om man har tur, är "rätt", men som oftast inte är det. Gråt och tandagnisslan. Man får lust att gå fram och be föräldrarna att gebarnetenvaliumförihelvete! Men istället kastar man raskt i sig sin egen mat och rusar därifrån.

*Det ringer ut till rast just när jag ska ta en cigg.

Det bor som sagts tidigare en skola i mitt hus. Jag går ut på balkongen, tänder ciggen och tar ett första bloss, känner mig helt ok och filosoferar lite för mig själv. Undrar kanske till och med vad denna dag kan ha för spännande att erbjuda. Då ringer det ut till rast. Barn rusar ut, skriker, stojar och springer runt i cirklar. Verkar vara övertygade om att om de skriker så hör deras kompis en meter ifrån mycket bättre vad de har att säga. Själv får jag en obetvinglig lust att skjuta prick.

*Spårvagnen är inte bara sen, den är jättesen.

Man har redan stått och väntat i en kvart på vagnen och informationstavlan säger att den ska komma vilken minut som helst. Man lever på hoppet. Nästa gång man tittar är plötsligt tiden ändrad och säger att vagnen kommer om 15 minuter. Lustmord.

*Ignoranta expediter.

Du går fram till kassan, glad över att du slipper köa, bara för att finna att expediterna bakom disken står och tjattrar om senaste utekvällen, skilsmässoproblem eller att karlar är skitstövlar. Du står där, med dina önskade varor på disken, plånboken redo, och försöker fånga deras blick. Inget händer. När du väntat i en evighet (känns det som) och dessutom börjat harkla dig, trumma med fingrarna samt funderat på att skita i alltihop så kanske du har lyckats få hjälp. Men det är med en min hos en starkt förorättad person som expediten sliter sig från det oerhört givande skvallret, och allt är naturligtvis ditt fel. Jamen självklart.

*Krånglande kunder före dig i kön.

Man tror att man haft världens flax och hittat en kö med bara några personer före. Det var ju skönt eftersom man själv inte har så mycket varor och dessutom har lite bråttom. Då börjar kunden framme vid kassan att böka. Det kan gälla allt från att pengarna inte räcker eller att kontokortet inte accepteras, eller varför inte (vilket jag har bevittnat) att de blir skitförbannade därför att pengarna de ska ha för sina pantade burkar dras _innan_ deras Icabonus registreras. OhmiGod, flera kronor går förlorade! Får de ställa in sin årliga kanarieöarnaresa för den sakens skull tro?

Som sagt, detta var bara ett smakprov. Kommer jag på något mer under dagen låter jag er veta. Förslag från läsarna mottages tacksamt.

Fyllon flamsar frivilligt

Har varit på Plasticity. Har förfasats över hur _små_ kräken är. Om man kisar lite i motljus åt pojkarnas håll kan man möjligen ana en potential. Flickorna är bara... flickor. Små dom också.

På hemvägen var jag färdig att slå en pensionär för en nattöppen pizzeria, men jag hittade ingen pensionär att slå så istället sitter jag nu här och knaprar på torftig pomme.

Att snöra av en korsett efter några timmar kräver närmast vallgravsskydd åt omgivningen. Det känns så i alla fall när revbenen skriker ”FREEEEEDOOOOOOOM!” likt Mel Gibson i _Braveheart_ och jag får möjlighet att upptäcka märken som får mig att undra om det inte är mig dom har manglat på stegelhjulet.

Men man måste va stygg om kroppen ska va snygg...

(den sista raden visar obönhörligt att jag borde ta mig i säng. Natti.)

Veckans ord: Ampernos [jmfr: sötnos]

Idag är jag en amper-nos enligt Stavrogins förtjusning och nyfunna vokabulär.

En titt på SAOB på nätet ger följande:

AMPER:

BETYDELSE: i eg. bet.: skarp, kärf, bitter, besk, stickande.

: bildl.: bitter, skarp; hård; numera i sht med afs. på sinnelag, ord o. d.

”Hon var en mycket amper qvinna, en fasa för både drängar och pigor.”

Just idag känner jag mig som en synnerligen välutvecklad amper-nos efter att ha bevistat min första lektion i ekonomisk baskurs. Naturligtvis har jag en samling idioter i min klass, åtminstone är de något slösinnade och har redan börjat klaga på att det går för fort fram. Själv sitter jag och leds ihjäl, det vi gick igenom idag är inget svårt om man över huvudtaget öppnar en tidning eller ser några nyheter med jämna mellanrum. Allmänbildning kallas det.

Istället har det redan utkristalliserats vissa irritationsmoment (varför förneka sig?) i klassen, som skriker ut svaren till läraren genom att läsa innantill i boken. Då läraren är en slö och smått disträ man blir slutresultatet att han kommer av sig och blir förvirrad över vad det egentligen är han föreläser om och måste således börja om från början.

Det är då jag börjar anta en amper min.

Must... control... my... self... *gahk*

Vi grupparbetar. Ordet finns inte att finna i SAOB, utan i stället får vi se till dess sammansättning; GRUPP och ARBETA.

Om detta kan vi finna:

GRUPP

BETYDELSE: 1) om samling av varelser l. föremål som betraktas ss. en enhet på grund av likhet l. samhörighet med varandra l. på grund av att de äga gemensamma intressen, ngn gemensam uppgift o. dyl. l. på grund av att de avdelats från ett gemensamt helt; avdelning, kategori; äv.: (representanter för ett) parti i riksdagen l. i kommunal representation o. d.

3) BRUK: mat.

BETYDELSE: samling av matematiska operationer som hava den egenskapen att det successiva utförandet av två av dem alltid giver samma resultat som utförandet av en tredje operation i samlingen.

(Nehej, glöm den sista...)

ARBETA

BETYDELSE: 1)möda sig, anstränga sig

2) utstå vedermöda, våndas.

3) sträfva l. bemöda sig för visst ändamål.

4) bringa till stånd, förfärdiga, tillverka.

När det gäller den första definitionen, nämligen GRUPP, uppstår redan mina tvivel om att jag vet vad jag pysslar med. Ok, vi är tre individer som är samlade för en gemensam uppgift, men där upphör tydligen likheterna. Vi har inget övrigt gemensamt och samhörigheten är nog på semester. Jag tror inte ens att vi arbetar mot samma mål.

Vilket för oss till definitionen på ARBETA. Nja, jo, jag kan inte annat än hålla med om att jag får utstå mycken vedermöda, och ansträngningen för att hålla tillbaka The Fist of Death är närmast outhärdlig. Hur vi ska nå fram till betydelsepunkt fyra med mitt sans och vett i behåll är fortfarande en gåta.

Arbetet ska vara klart på torsdag.

Har ni sett Yrrol? Minns ni scenen där styrelsen håller möte för att komma på en födelsedagspresent till chefen? Där finns en kvinna (spelad av Suzanne Reuter) som hela tiden kommer med fantasiförslag (”Jag tycker vi kan ge honom en jättestor bulle, som han kan krypa ner i, och när han är där så känns det som små moln svävar omkring honom. Sen blir det alldeles svart.”)

Jag har en sån i min grupp. Förlåt, samhörighetsansamling menar jag ju.

Delirium vs den Högsta sanningen.

Guldhamster kom hit med en (liten) flaska Bowmore. Jag har redan påtalat för flera i detta forum hur snäll hamstern är. Samt hur tom flaskan är nu.

Jag har nu pimplat whisky, förolämpat min omgivning, krälat på golvet samt krävt att någon satt på kaffe.

Jag har även kastat en plusch-chtulhu i huvudet på Noesis upprepade gånger (och funnit min egen person förödande rolig), head bangat till Rammstein (och blivit yr(are) i huvudet), försökt skicka sms från Stavrogins mobil och även försökt bita folk i benet.

Det här tillståndet har jag sökt efter i flera veckor.

Sa jag att flaskan är tom?

Wunderbar.

Jag har hittat ytterligare en anledning till att gå till ett visst café jag brukar frekventera om jag vill äta lunch nära skolan: inga barnvagnar tillåtna i lokalen. Detta decimerar raskt kategorin besökare med barn under tre år (plus minus ett halvår). Detta ger också vid handen att de barn som kan hota min lunch är så pass gamla att de åtminstone kan göra sig förstådda för föräldrarna och de till barnen i sin tur, och om då gråt och tandagnisslan uppstår beror det närmast uteslutande på att föräldrarna ännu inte insett vikten av god uppfostran samt införandet av den samma å det snaraste. Således kan jag skylla min irritation på de vuxna, och det brukar jag ju inte ha några problem med i andra sammanhang heller, så det känns bra.

Och skulle frustrationen bli för stor är barnen tillräckligt stora för att bli rädda om jag blänger ondsint på dem.

________________________

Den här dagen blir bara bättre, nu har en säkring gått på skolan så att vi fick avbryta våra lektioner och ”arbeta” hemifrån istället.

(Säkringen som small sitter i ett låst skåp som bara fastighetsskötaren har nyckel till, och honom får vi inte tag på. Är det inte helt fantastisk, så säg?)

___________________________

Barnvagnsmaffian är annars en grupp jag ofta får tillfälle att betrakta. Det är ju allmänt känt att de gärna går flera i rad likt en fjärde stadiet (jag är osynlig) berusad person, det tycks finnas någon hastighetsbromsare på dom där jävla vagnarna också, så att dess förare kryper fram längs trottoaren och gör det omöjligt för vanligt ickehjärntvättat folk att komma förbi.

För hjärntvättade tycks de vara. Jag vet inte hur många gånger jag helt ofrivilligt kunnat tjuvlyssna på barnvagnsdisskussioner på offentliga ställen. Blöj-, amnings-, avförings-, pedagogiska-leksaker- samt första-tandendiskussioner har jag också fått min beskärda del av.

Jag vet, man blir sån när man får barn, det är skitläbbigt, för det är svårt att värja sig. När jag fick mitt första barn kom jag på mig själv med att diskutera det bästa blöjmärket eller min ögonstens motoriska framgångar, men jag försökte att prata om annat också. Efter att själv börjat fundera på att låta mig kidnappas för avprogrammering så lyckades jag till slut på egen hand finna en för omgivningen lagom nivå på det hela.

Man kan ju som oinvigd få för sig att det inte finns så mycket att säga om en barnvagn, men då har ni inte riktigt lyssnat på en barnvagnsförare. Man diskuterar lastmöjligheter, körglädje, design, mönster och färger, rymlighet samt fjädring. Det låter som ett inslag från Motorjournalen, där nya bilmodeller testkörs och betygsätts.

Och naturligtvis ser alla barnvagnsförare det som diskriminering när de - som jag påpekade i gårdagens dagbok - inte får ta in barnvagnen på vissa caféer. Vad de inte förstår är att det inte är föräldern och barnen som inte är önskvärt, utan vagnen, som antingen kan ställas utanför eller lämnas hemma. Den fikasugne föräldern behöver dessutom inte sikta in sig på det absolut trängsta caféet de kan hitta.

Det finns fler caféer i Göteborg.

O du syndfulla kvinna...

Jag har fått klagomål på min nedlåtande ton i vissa av mina dagböcker, så denna tänkte jag ägna helt och hållet åt bot och bättring:

Jag tycker att skrikiga ungar är bland det charmigaste som finns. Jag ska bara vara tacksam för att de finns, på så vis vet jag ju hur bra jag har det eftersom mina barn har vuxit ifrån den åldern. Jag vill härmed tacka alla föräldrar som inte ids säga till sina barn att sänka volymen och istället göra tummen upp för deras försök att antingen a) ignorera problemet eller b) skrika tillbaka till ungen, fast en oktav högre. Toppen.

Egentligen är jag bara avundsjuk på fjortisar och deras attityd. Jag vet bara inte om att jag egentligen har en ålderskris och istället längtar tillbaka till den där hormonknoppande tiden, då allt stod på ända och man ingenting visste om livet. Jepp, så är det. Förmodligen borde jag gå ut och skjuta av mig själv direkt, eller åtminstone lära mig att fröjdas åt deras spirande ”fuck you”-kryddade livsglädje. Låt mig återgå mentalt till tiden då allt var pinsamt och man aldrig vågade stå för sina misstag. Alternativet är väl att lägga sig ner och dö?

Och naturligtvis tycker jag inte alls att nördar är socialt missanpassade freaks, som hör hemma på cirkus. Dom _kan_ prata om annat än datorer, dom bara _väljer_ att inte göra det. Och när jag vaknar upp ur den ofrivilliga slummern så har jag omedvetet lärt mig en massa nya ord som har seglat över mitt huvud efter att jag slagit pannan i bordet; CPU, uptime, drivrutiner, server, TCP/IP och en massa annat matnyttigt. Jag är en lyckligt lottad människa.

Slutligen mitt käraste klagoämne: ointelligenta människor.

Nehepp. Där går min gräns.

Vardagsångestens rosa elefanter.

När man är ett ångestmoln, som jag, innebär det inte bara att man snabbt dippar ner i en - förmodligen - ogrundad självömkan där inget man gör är något bra, men det innebär även att man har lärt sig att bli barnsligt katig över det lilla.

Jag har i två veckors tid våndats och ynkats över hur jag ska lösa min livssituation och vardag. Jag har pendlat mellan ”fan, så fort utbildningen är klar tar jag barnen under armen och flyttar tillbaka till gamla trygga Linkeboda” till ”men _om_ det av någon märklig anledning trollas fram en lägenhet bara POFF så finns det ju faktiskt fler jobb i Göteborg...”. I inkonsekvensens namn måste jag ju erkänna att jag naturligtvis pendlar tillbaka till ”fan, så fort utbildningen är klar...”.

Denna vånda har även lett till att mina flitiga föresatser att Verkligen Plugga Ordentligt till mitt nästa prov har fått stryka lite på foten. Med ytterligare ångest som följd.

Jag har skyllt på fel plats, fel tid, fel dag, fel, fel, fel! När jag då som ikväll verkligen lyckats plugga effektivt i flera timmar är jag naturligtvis snabb att slå mig för bröstet och härja till höger och vänster om hur genombäst jag känner mig för denna bedrift.

Det ska då iofs tilläggas att dessa effektiva timmar genompluggades allt medan de små begåvade och synnerligen bedårande sönerna byggde en bilbana genom halva lägenheten, för att sedan köra runt bilar under ett verbalt ”VrrOOOOOmm!” i minst 80 konstanta och påträngande decibel.

Nåväl, tentaångesten är tillfälligt dämpad, och de decibelhungriga sönerna är lagda till sängs.

Då kommer nästa tvistefråga: sönerna vill gärna lyssna på musik när de ska sova, och då jag i min pluggtillfredsställda iver frågade dem vad de ville höra svara då den yngsta:

”Jag vill lyssna på ’Blue’” (ni vet den där enerverande ”I’m blue, dadadidadadii dadadadiidada” Typ.).

Jag sätter då igång med att målande beskriva hur jag kommer att få ägna resten av kvällen åt att jaga alla rosa elefanter som musiken kommer få mig att se om jag tvingas lyssna på sagda låt, samt att jag kommer vara flintskallig till morgonen eftersom jag slitit mitt hår i förtvivlan över de toner som nått mitt ofrivilliga öra (jag föredrar hellre ett konstant ”VrrOOOOOmm!”), men detta leder snarare till hysteriska skratt samt uppmuntrande ”Ja! Snälla!” från de förtjusande små liven.

Slutligen, efter att jag varnat dem för att öppna garderobsdörren morgonen därpå (för att inte krossas av elefanterna som jag jagat in där) har de slutligen enats om att de vill lyssna på Kraftwerk (Trans-Europe Express).

Jag kan pusta ut. (Samt får gå in och säga till dem minst två gånger att sluta fnittra åt deras vision av de rosa elefanterna och den hysteriska modern som springer efter viftandes med en piska).

Lugnet är återställt, barnen somnade innan skivan var slut, och jag ska nu återgå till mina studier.

Tillbaka