Tillbaka

Hay, ariba tequila!


Det finns somliga som påstår att jag inte tål tequila. Jag vet inte det jag. Det tycks råda något slags Tex-Mex_romantiskt skimmer över tequila som är svårt att sudda ut från somligas minne, trots att de ägnat en betydande del av sitt supande åt att just utplåna några miljoner hjärnceller med hjälp av dels tequila. Här nedan kommer jag nu av lägga fram min avhandling i ämnet. Den behandlar två episoder, och när ni har gäspat er igenom den första kommer ni att fråga er hur jag överhuvudtaget lyckades finna underlaget till den andra.

En gång i tiden då jag inte var jättegammal utan bara svagt åldrad (dvs för fem år sedan ungefär) läste jag på Linköpings Universitet. Efter en av våra tentor som inte bara hade varit fylld av märkligt formulerade frågor, utan likaledes av lika märkligt nedsvamlade svar bestämde jag och mina studiekamrater att vi skulle radera ut våra surt förvärvade kunskaper genom att på svenskars vis på angiven plats kollektivt inmundiga stora mängder alkohol under svaga ursäkter.

Sagt och gjort. Lokal införskaffades och vi började korka upp våra vinpavor (vi var ju trots allt fil fak:are). När alkoholen börjat sina i våra flaskor och istället byggt bo i vårt blodomlopp bestämde vi oss alla för att dra oss vidare. De flesta skulle av någon anledning ner på stan, men jag och tre nyfunna vänner tog oss till ett studentställe strax utanför centrum i stället. Under den minst sagt vingliga och fnissiga cykelfärden dit kläcker en i sällskapet ur sig att vi ska alla ta varsin tequila ikväll för att fira våra vackra uppenbarelser. Eller nåt. Jag hade aldrig tidigare druckit denna mytomspunna dryck utan bara betraktat andra som gjort det, så jag ville också pröva på att bli så där fånig som man tycktes bli av tequila.

Väl framme placerade vi oss raskt i drinkbaren och drycken serverades. Hm, ja det luktade ju… speciellt, men i övrigt var det väl som vilken annan sprit som helst. Nåja, ut och dansa nu!

Helena med vänner ägnar en tid åt att dansa och har _jättekul_. Helena börjar forma, om än långsamt, en tanke: om vi får så här kul av _en_ tequila, måste det blir _dubbelt_ så kul med _två_! Jamen självklart…

Snabbspolning framåt en halvtimme.

Helena börjar bli trött av allt dansande, så hon går av dansgolvet för att dricka vatten. Vattnet får dock Helena att inse att hon mår illa. Rummet har inte heller vett att hålla sig på plats. Men Helena har ju varit med förr. Helena vet att om hon bara kan vomera lite så kommer hon att må bättre.

Men det kommer inget. Det enda hon får upp är något som kan liknas vid tequilaskum. Påstås det efteråt att hon sa. Nu börjar dessutom vännerna att undra vart Helena tagit vägen. När de väl hittar henne lyckas hon med stor koncentration och mellan sammanpressade läppar säga:

”Jmfghm. NNN!”

vilket de kom fram till efter en stund konfererande inbegripet ett närstudium av Helenas utseende betydde ”Jag måste hem. NU!”

Ut med Helena, bort till cyklarna. Helena inser strax att någon har varit och mipplat med hennes balanssinne, för hon kan inte cykla längre. Eller så kan det vara cykeln som är trasig. Skit samma, man håller väl ihop i vått som i vått, så de tre vännerna och Helena påbörjar den vingliga och låååånga vägen hem. Undertecknad bodde naturligtvis längst bort av alla i hela världen.

Inne i skogen möter de en annan kursare, som är på väg hem från stan. Än i dag kan han med darr på rösten berätta om hur han hittade en sittande vid diket och klagandes på att hon var trött och inte orkade gå längre, samt att hon skulle kunna mörda för en kebab. En annan står med sin cykel för att helt plötsligt ramla omkull (det kanske blåste för mycket) och få cykeln över sig utan att lyckas komma upp för egen maskin. En tredje stöttar upp den fjärde, som står och hulkar utan synbart resultat.

Slutligen kom vi vidare, och jag kom ordentligt hem. Mina ridderliga följeslagare beställde en taxi och for hem de också.

Del två i avhandlingen ”Vådan av att inmundiga fel sorters drycker och varför man inte ska spy i en taxi”kommer inom kort.

************************************************************

Vissa dagar är inte värda mödan att slå upp ögonen


Det finns bra dagar och det finns mindre bra dagar. Sedan finns det dagar då man känner sig som om man blivit överkörd av en ångvält.

Eller var det så att man önskade att en ångvält kört över, backat och kört över en gång till, eftersom den upplevelsen hade fått en att känna sig lite mer upplivad?

Vaknar. Kroppen känns som om lillebror ångvält just varit framme och gjort sitt sorti. I hopp om att en kopp kaffe ska göra underverk sitter jag och stirrar rakt framför mig, vilket skulle kunna få förbipasserande att dra slutsatsen att jag övar inför en audition inför "Return of the living dead III". Jag skulle troligen få rollen.

Och i huvudet mal: Jag. Vill. Inte. Jobba. Idag. Heller.

Jag inser att min kropp endast vill sträcka ut sig i sängen, och min hjärna signalerar att det vore en JÄTTEBRA idé att läsa. Hela dagen. Mmmmm...

Om jag bara hade jobbat dag hade allt varit ok, då hade min hjärna inte hunnit vakna i tid för att få såna griller, utan den skulle istället ha vaknat upp någonstans halvägs till jobbet och insett att allt var förlorat. Samt skällt ut mig för att jag tog med den till jobbet då den ändå har tråkigt hela dagen och ärligt talat är helt oanvändbar. Vem behöver mer att tänka med än förlängda märgen på det där stället?

Nu var jag i stället ledig hela förmiddagen, så att jag verkligen kunde känna av _lite_grann_ hur trevligt det skulle vara att sitta och grotta ner sig i en bra bok hela dagen, och _eventuellt_ gå ut i det fina vårvädret när resten av kroppen hade vaknat till liv.

På spårvagnen till jobbet kan jag åtminstone läsa. När vi är halvvägs in till stan påpekar en passagerare för en annan att det luktar konstigt i vagnen. Jag sniffar lite förstrött och piggnar plötsligt till. Det osar svavel! Kanske är vagnen på väg att brinna upp? Jag kanske, när allt kommer omkring, slipper att ta mig till jobbet idag, och istället åka plingplongvagn till Sahlgrenska med lagom allvarliga rökskador? Typ: några-dagars-observation-följt-av-en-veckas-sjukskrivning. Då hinner man läsa många böcker. Hoppfullt sätter jag mig bättre till rätta. Det finns en Gud.

Men inget händer. Och det finns inga imponerande backar på min färdväg, så om spårvagnen skulle kuka ur och börja skena så skulle ändå inget särskilt allvarligt hända. Jag har jämt en sån jävla otur.

Innan jag vet ordet av är jag på jobbet. Helskinnad. *suck*

Jag hinner jobba i en timme, när jag får nästa besked som får mig att sträcka på halsen lite extra när jag desperat ser mig om efter den där ångvälten som skulle komma och rädda mig: Jag kommer att få arbeta helt själv på avdelningen de två sista timmarna. Och idag är det många som har fått lön. Typ alla som inte fick i fredags, och som nu är helt stinna av köplust och välfyllda plånböcker.

Jag ställs att packa upp påsk"prydnader". Det betyder allt från små helvetes kycklingar i någon plastig porslin och som nästan studsar när jag "råkar" tappa dem i golvet, till helt förödmjukande fula påskkärringar att hänga i fönstret.

Låååååååååååååååååångsamt segar kvällen på. Det är otroligt tråkigt att jobba helt själv under två timmar. Jag menar, jag har inget annat val än att jobba, det finns ju ingen att stå och snacka bort några kvartar här och där med. Dessutom innebär det att jag bär minst två telefoner med mig. Egntligen skulle det ha varit tre, men jag lade av mig konfektions telefon.

Jag kommer ut från Maxi med ett slött skutt. Högre orkar jag inte hoppa, men om det inte vore så mörkt ute skulle en förbipasserande kunna se att jag ler. Lite grand, i ena mungipan, där jag börjar min mödosamma färd hem.

Fast nu behöver inte spårvagnen spåra ur.

********************************************************************

Skammen kräfva dessa drycker


Man(kvinna) är väl svensk. Man(kvinna) har väl varit med förut. Det är fredag och då vet vi alla vad som gäller:

"Visstajsomfanjagskajuhamiddagikvällochjagharintenågotvinhemma!"

Typ. Och sedan rusar man iväg till vårt folkkära systembolag, som visserligen tagit ett steg närmare våra hjärtans innersta rum genom att även ha öppet på lördagar, men iövrigt är lika obevekligt stängt när man som mest behöver dess tjänster som en offentlig toalett då småpengarna är slut. Och det hjälper inte att känna på dörren.

Idag kastade jag mig ut ytterligare en gång i ett vågat svanhopp mot vuxenpoängens oändliga (och skrämmande) hav.

Jag köpte mig en Bag in Box.

Jag resonerade som så, att jag tycker ju om ett glas vin då och då, men att öppna en hel flaska bara för ett glas (eller två) är ett slöseri jag inte har hjärta att plåga min plånbok med, så oftast låter jag alltså bli helt och hållet om det inte händer något särskilt. Vilket det sällan gör eftersom mitt liv är lika innehållsrikt som en kos dagbok ("Vaknade. Åt lite hö. Såg en fluga. Idisslade en stund." Ja, ni vet.).

Jag har alltid undrat vad personalen bakom disken tror och tänker om kunderna. Dels finns det väl dom typiska A-lagarna som egentligen inte borde få köpa något enligt Systembolagets stadgar, men som fullkomligen lyser klart röda om näsan av ansträngningen att hålla sig tillräckligt nyktra, samt abstinensbesvären tillräckligt tyglade för att få köpa ut åtminstone ett halvrör. Och hur ofta personalen blundar och förbiser är inte jag till att döma.

Sedan finns det skåpsuparna, oftast gamla tanter som jag inte tycker borde behöva skämmas ett ögonblick för att det köper sig en flaska halvbillig likör, eller vad nu deras magra pension tillåter, att användas vid speciella tillfällen (Som när posten kommer. Eller grannen tittar in. Eller då Glamor visas på TV. Eller för att få sova mer än tre timmar den _här_ natten i alla fall.). Dom är hur som helst lätta att känna igen, för de har alltid med sig en handväska av modell något större, samt praktiskt nog en tröja eller sjal där i som flaskan med den begärliga vätska kan lindas in i så det inte klirrar. Allt för att inte grannfrun (eller den sedan länge avlidne maken)ska upptäcka att hon tar sig en hutt ibland.

Så finns det nykomlingarna, de som just idag fyllde de begärliga 20 vårarna/vintrar/somrar/vfsh, som med fjärilar i magen närmar sig kassan med legget redo, för att för första gången äntligen få köpa ut sin starköl på rätt sida om dörrarna. Dessa ska inte förväxlas med den kategori som passerat tjugostrecket med ett antal år, men som ändå känner ett visst mått av upphetsning inför att kanske få visa sitt leg bara för att de _ser_ ut_ att vara under 25 i alla fall. Trettioårskris kallas det i psykologiska termer.

Vinkonnässörerna ska jag inte ge mig in på, de är ofta diskreta och vet vad de vill ha. Enda gången de tar tid på sig i kassan är när de vill testa den nyanställdes vinkunskaper och därför krånglar så mycket deras tidspressade filofax tillåter.

Slutligen har vi Svenssonhandlaren, han eller hon som ska ha ”något rött” till maten, och det är där som Bag in Box kommer in. Oftast blir det nämligen en sådan för dessa kunder, det är mycket vin för liten peng, och så är det ju ”en sån praktisk förpackning”.

Tro jag det. Tre liter vin i en papplåda är klart mycket lättare att släpa hem än fyra glasflaskor… och allt kommer med största sannolikhet att slinka ner i de fredag/lördagsmystörstiga struparna innan Bingolotto har kommit till sista numret.

****************************************************************

Skjut tomten innan jag gör det…


Så var vi där igen. Julen står för dörren och julhandeln är i full gång sedan länge. Samtidigt som folk propagerar för den fina julstämningen (är det någon mer än köpmännen som tror på den fortfarande) så klagar en majoritet över stressen som uppstår under december månad. Jag håller med. Jag är skitstressad. Fast min stress beror inte på alla julklappar jag ska köpa, eller hur jag ska planera in att hinna laga till julskinkan, köttbullarna och den egenhändigt stoppade julkorven. Jag bryr mig heller inte om att julpynta, fixa julgran, eller få i väg åtta miljoner julkort till släkt och vänner som jag inte pratat med på flera år.

Vad som får upp min puls tills den bultar oroväckande i vänster tinning är alla förbannade människor. De är överallt. I vägen för mig. Det spelar inte längre någon roll om jag går ut på stan en vardagsförmiddag eller en söndagseftermiddag, det kryllar av folk, som alla beter sig som en skock fåglar som flyger i ett för betraktaren fullständigt kaos. Det går inte att förutsäga åt vilket håll de ska flyga härnäst, men dom tycks veta var dom har alla andra, för jag har aldrig sett två fåglar i en skock krocka med varandra. Tyvärr har jag själv ingen aning om efter vilket system som alla dessa veckan-runt-flanörer rör sig efter, men jag gör uppenbarligen inte rätt. Jag borde inte ha gått ut överhuvudtaget.

Själv känner jag mig som talgbollen, upphängd till varnel och vanära, förlåt, som mat till fågeljävlarna, och som blir pickad på hela tiden och aldrig lämnas ifred. Vart jag än vänder mig står det någon i vägen. Jag försöker till en början att artigt flytta på mig, men jag har slutat med det nu, sedan halspulsådern riskerade att spricka av frustration. Jag måste ju tänka lite på min hälsa.

Dessa bromsklossar tycks inte ha något speciellt mål, mer än att vara i vägen för andra då. De flanerar runt i en takt som skulle få Kristina Lugn att framstå som hyperaktiv, de pratar med kompisen, tittar i taket (så de måste gå ännu långsammare), stannar och kramas, tittar i skyltfönster, eller (värst av allt) stannar abrupt framför mina fötter för att diskutera om de ska gå in i den här affären eller inte. Jag blir galen.

Jag läste någonstans att butiksägare längs någon sträcka på Oxford Street i London ville skapa dubbelfiliga trottoarer. I den yttersta fick ingen gå för långsamt med vite om böter. Vad som menas med ”för långsamt” vet jag inte exakt, men jag skulle vilja nominera halva Göteborg till innerfilen. Fixa snigel- resp. racerfiler i Nordstan, på Avenyn samt Kungsgatan. Anställ Hastighetspetimätrar, som med rotting i hand rappar alla på smalbenet som sniglar i autobahnfilen. Sedan kan sirapsmänniskorna sega sig vidare i innerfilen, stanna upp för att fundera på världssvälten eller jämföra mobiltelefoner med kompisarna.

Jag har även märkt att pensionärerna är värst. Dom där små, grå sakerna som klagar på att dagens ungdom inte har någon respekt för äldre utan bara tränger sig förbi, knuffas och svär, de är minsann inga änglar själv. Med självpåtagen viktighet går de. Rakt fram. Står jag i vägen får jag räkna med att få en armbåge i ryggen, aska från min cigarett på jackan samt en sur blick från tanten! Hallå? Det är jag som ska bli sur här! Detta händer mig oftast när jag står och väntar på något kollektivt transportmedel, dvs jag står still men försöker hålla mig undan från alla som går omkring mig. Det är omöjligt. Till och med när jag ställer mig med ryggen mot en vägg kan jag räkna med att någon trampar mig på foten eller stöter till min armbåge. Och som sagt, PRO är värst. Någon gång efter 68,5 års ålder är det legitimt att bete sig otrevligt. Jag längtar dit.

****************************************************

Alcatraz


Jag arbetar på en stormarknad. Du har säkert hört talas om den; Gu va Billigt! heter den.

På denna stormarknad har vi dels mat till försäljning, men dessutom avdelningen Extra, där vi saluför kläder, leksaker, böcker samt husgeråd. Jag jobbar på den avdelningen. Alcatraz kallar jag den. Fast inte så att chefen hör. Mitt arbete på denna avdelning består av att packa upp varor, prismärka, fylla på i hyllorna etc. Samt ta hand om kunderna när de behöver hjälp. Det behöver dom oftast.

Vad dom inte förstår är att de behöver seriös hjälp från annat håll, där jag inte kan stå till tjänst. Jag har nämligen för mig att man måste vara leg. psykiatriker för att få folk inskrivna på hispan. Jag förstår helt enkelt inte alla dessa människor som kommer till Gu va Billigt! vecka efter vecka för att handla något på Alcatraz. Förlåt, Extra. Maten kan jag förstå, äta bör man, och gärna så billigt som möjligt, men de varor vi har på Extra är kanske billiga men i längden blir det dyrt då 90 % av varorna med största sannolikhet brister i kvalitet.

Men jag är inte den som vill frånta pensionärerna deras förmiddagsnöje, och så får de ju motion också. För dom springer likt lämlar mot ett bestämt mål, nämligen någon ur personalen. Lämpligtvis mig. Alla anställda har röda skjortor. Det tycks signalera STOPP! för kunderna. När det väl fått tag i en av oss vägrar de att gå längre, de håller desperat fast i mig och frågar tusen frågor som endast slumpen avgör om jag kan svara på. Det påminner lite om ”Vem vill bli miljonär?” där man tycker att det är så himla simpla frågor, och man vet svaret på dem alla tills frågan kommer runt 360 000 kr: Har ni musfällor? Då är det kört. Lokalen är över 1500 kvadratmeter stor, var f-n har vi musfällorna? Har vi några musfällor? Det är då man får ta till en av tre livlinor beroende på humör och ork:

1) Ring fängelsedirektören (förlåt, chefen) och fråga.
2) Spring runt tills du hittar Någon Som Vet.
3) Titta kunden rakt i ögonen och ljug dig blå: ”Tyvärr, vi har inte det”
eller ”Dom är restnoterade hos leverantör, vet inte när vi får in igen.”

Det sista alternativet kan vara riskabelt, men hittills har det gått bra. Tyvärr finns det inga 360000 kr att håva in utan jag får nöja mig med en slavlön som inte når upp till många kronor i timmen.

Mitt arbete skulle helt klart få större charm om jag fick ge fritt spelrum åt fantasin i mina svar, så som:

- Tyvärr, vi har inte såna, men pröva på Spank Me på X-gatan, dom kanske har några kvar.
- Så du har inte heller fått något på ett tag eller? Du är den tjugonde karl´n som har frågat efter musfällor idag.
- Musfällor? Pröva det här numret: 666-SPANK-ME, men säg inte att du fått det från mig.
- Jävla fascistoida djurplågare! Du ska lämna de stackars små mössen ifred! Dom är så söta! (här vore det lämpligt att börja lipa eller rent av böla)

Men jag behöver goda referenser från min chef, så jag håller tyst.

Gu va Billigt öppnar klockan 9:00, prick. Man vet alltid när klockan är nio noll noll prick, för då rusar nämligen ett tiotal kunder in, som har stått utanför och väntat i en kvart och rusat upp motorn. De kommer inrusande med sådan fart att de knappt hinner bromsa in vid målet, nämligen mig. Så frågar dom var vi har dörrmattorna som vi annonserar ut för 29:90 denna vecka. Jag har sett mattorna. De är ljust blå eller ljust rosa, med fluffiga vovvar på. Troligtvis ska Agda köpa denna matta som present åt sitt 36-åriga barnbarn, som Agda fortfarande tror är fem år. Börsmäklaren Lars kommer att ta emot gåvan av mormor med ett stelt varggrin: Åh, tack så mycket, det kommer ju att passa så väl in i min avantgardistiskt inredda hall.

Men dom kunder som jag avskyr mest är de som klagar när de fått betala två kronor för mycket. Jodå, dom finns. Att vårt land befinner sig i en högkonjuktur just nu finner jag märkligt, för jag fattar inte när vi skulle haft tid att arbeta upp den, då det finns så många idioter som inte har något bättre att göra med sin tid än att klaga på att de betalat tre kronor för mycket. Samt kräva pengarna tillbaka. Det kan alltså bara betyda en sak: att vi är en liten samling som slavar för den breda massan, en massa som är svårt att tillfredsställa och bara gnäller. Det är då dom kommer till Gu va Billigt.

*************************************************************

Don´t fear the reaper


Nattens sömn hade inte varit god. Faktum var att den inte existerat alls. Vissa saker kräver sin planering, och han hade offrat sin nattsömn till förmån för att i huvudet förbereda sig mentalt. Sömn var inte så viktigt nu även om han hade kunnat somna, snart skulle ha få sova. Några brev behövde skrivas också.

När väckarklockan pliktskyldigt ringde gick han upp, väckte barnen och övervakade deras påklädning och frukost. Försökte prata med dom, vara som vanligt. Det var svårt att få fram orden. När han skickade iväg dem till skolan kramade han om dem, hårt, länge. Snusade in deras doft och lyckades med en kraftansträngning hålla tårarna borta.

Allt skulle bli bra. Det var bäst så här. Nu skulle han inte kunna såra någon, inte ha sönder något, slippa skulden och skammen över vad han hade blivit, eller rättare sagt inte blivit.

Barnen travade iväg under ivrigt pladder, och han stängde dörren efter dem. Låste. Gick ut i köket, kollade så att allt var förberett, plockade fram vad han under nattens timmar bestämt att han behövde. Det mesta var redan klart, han hade burit det med sig vart han än gick i flera månaders tid. Det hade gett honom ett falskt lugn, om så bara för en tid.

Han hällde upp ett glas vatten, skakade ut några tabletter och väntade. Tittade ner på sina händer. Dom skakade. Frustrerad över sin feghet gjorde han ett nytt försök att föra tabletterna mot munnen. Det var ju så lätt. Varför gick det inte?

Nu orkade benen inte bära honom längre, och han sjönk ner på golvet med ryggen mot väggen. Tänkte igenom allt en gång till: några smärtstillande, trubba av med alkohol, vänta en stund för att sedan lägga sig på sängen och trä plastpåsen över huvudet och gummibandet runt halsen. Sedan var det bara att låta sig dåsa bort. Så enkelt.

Eller hur?

Utan att han visste hur hade han tappat tabletterna, vattnet i glaset rann ut över golvet och han vaknade upp av att han låg i fosterställning och skakade. Tårarna ville inte sluta rinna.

Han var en svag människa. Det här var det ultimata beviset. Han klarade inte ens av att ta sig härifrån. Han förbannade sin feghet och fortsatte att gråta.

Allt var över nu. För den här gången.

Tillbaka