MC's journal

Kampen om hackern

2009-05-27

Jag har länge, som många känner till, tytt mig till hackerdom, en medveten subkultur av kanske framför allt programmerare. Det här är antagligen uppenbart även för de som inte känner mig, inte minst på grund av valet av domänen hack.org och mitt val av glidern från John Conways Game of Life som favicon.

Orden "hack" och "hacker" har sedan åtminstone 80-talet varit under ganska häftig debatt. En högljudd grupp, kanske framför allt synlig i media, anser att en hacker är en person som sysslar med datorintrång. En annan grupp anser att en hacker är en medlem i en internationell subkultur med anor åtminstone tillbaka 1950-talet och att en medlem utmärker sig framför allt genom:

Denna senare grupp är ofta programmerare, hårdvarudesigners eller har åtminstone något att göra med datorer, men det är inte ett tvingande kriterium. Det finns molekylärbiologer som också kvalificerar sig som medlemmar i den här subkulturen, till exempel.

En del andra kanske skulle kalla medlemmar av den här gruppen för "nördar", "geeks" eller något liknande. Det är förstås sant att det är nördigt att snöa in totalt på till exempel ett visst programspråk, fraktaler, Game of Life eller varför inte i att försöka få igång ett operativsystem från 60-talet på en lika gammal dator eller att skriva en emulator för samma system? Men nördighet är inte allt.

Hackerdom är inte bara nördighet. Det är fråga om en egen kultur, med sin egen folklore, sina egna hjältar, sin egen humor och, kanske viktigast, sin egen syn på vad som är ont och gott och vad som är fult och vackert.

Jag ser användningen av hacker för att betyda någon som gör datorintrång som en relativt modern uppfinning. Mina egna misstankar är att journalister som hade satts att bevaka ett ovanligt förslaget datorintrång någon gång på 80-talet fick höra "Det måste ha gjorts av en riktig hacker" från någon systemadministratör. Systemadministratören, möjligen själv en medlem av hackerdom, använde troligen ordet i betydelsen guru eller expert på systemet. Journalisterna som hörde det missuppfattade innebörden och använde sedan olyckligtvis detta praktiska ord i sina texter.

Sedan dess har ordet tyvärr blivit associerat med datorintrång och datorbrottslighet. Det är olyckligt, men så fungerar ju språket. Ett ords betydelse bestäms av vad folk använder det till.

Naturligtvis är orden "hack" och "hacker" mycket äldre än i någon av betydelserna jag tagit upp ovan. Orden går troligen tillbaka till åtminstone 1300-talet i engelskan och då i betydelsen "skära något med upprepade slag" respektive "någon som använder upprepade slag för att skära något". Mycket tidigt kom orden att användas i metaforisk form och genom tiderna har de haft många betydelser, som till exempel "hacking" som fortfarande kan betyda att rida en häst för nöjes skull eller som ett adjektiv för att beskriva någon som gör ett dåligt jobb som i "a hack writer".

Det viktiga för mig är emellertid inte ordens exakta betydelse, utan erkännandet av en viss subkultur: hackerdom. Det spelar egentligen inte så stor roll vad kulturen eller dess medlemmar kallas, men det är viktigt för mig, och säkert många andra, att kulturen erkänns och inte indirekt anklagas för att vara brottslingar bara på grund av ett ord!

En gång i tiden, vid 90-talets början, var jag riktigt obstinat vad gäller användningen av "hacker". Jag skrev och ringde till tidningar som använde ordet 'fel' och jag drev kampanjer på olika sätt. En bekant, Josh Centers, hade till och med ett tag en amerikansk rörelse vid namn Hacker Anti- Defamation League (HADL)!

Nu för tiden har jag rätt mycket gett upp kampanjandet. Det lilla som finns kvar är den hackerintroduktion jag har för folk som besöker hack.org för första gången och som jag nyligen skrev igenom på nytt i ett försök att göra innehållet klarare.

Det retar mig dock fortfarande när jag drabbas av till exempel dumkraft som företaget

Websense som i sin webfilterprogramvara som används på många platser i världen klassar hela hack.org som "information om datorbrottslighet". De baserar troligen hela sin klassificering bara på ordet "hack" i domännamnet! Det får en att fundera på vilka andra klassificeringar de misslyckats med: Medicinska databaser kanske är klassade som tecknade serier?

En gång i tiden skrev jag några texter som på ett eller annat sätt har att göra med hackerdom. De kanske fortfarande kan vara intressanta för någon:

Min vän och tidigare hustru Helena Cardell har dessutom skrivit Ha ha only serious: En ödmjuk översikt över hackerns humor, där jag förstås figurerar som uppgiftslämnare.

Alla de där texterna har gemensamt att de skrevs för många år sedan, kanske upp till 17 år sedan. Ha förbarmande!

Vill man läsa andras texter om hackerkulturen rekommenderar jag i första hand Steven Levys Hackers: Heroes of the Computer Revolution (ISBN 0-385-19195-2). De första två kapitlen finns på Project Gutenberg. Steven Levy själv håller en websida om boken.

Boken, för min del speciellt beskrivningen av den första delen av hackerkulturen, förmedlar en väldigt trevlig känsla. I tidiga utgåvor av boken märks det dock väldigt tydligt att den är baserad på bandade intervjuer, för Levy har missuppfattat en del förkortningar då han bara hört dem uttalas och aldrig sett dem i skrift, något som dock ordnats i senare utgåvor. (Han skrev TICO i stället för TECO, till exempel.)

Min enda egentliga kritik mot boken är gans generationssyn. Levy talar om tre olika generationer av hackers. Han menar att de akademiska hackers som han beskriver som "första generationen" på något vis skulle ha ersatts av en andra generation, hårdvaruhackers som bygger egna datorer på 70-talet, som sedan i sin tur ersattes av en grupp som sysslar med att programmera spel. Jag tror i stället att det är fråga om olika strömningar i hackerdom där alla tre subgrupperna fortsätter att nyrekrytera medlemmar även idag.

Sociologen Jörgen Nissen har doktorerat på hackerdom med avhandlingen Pojkarna vid datorn. Unga entusiaster i datateknikens värld, Stockholm Symposion Graduale 1993, ISBN 91-7139-128-2. Tyvärr har Nissen i stort tagit över Levys tankar om de tre generationerna, men mycket i boken, speciellt de deltagande observationer som han gjort i en datorklubb, är väldigt intressanta.

Det finns ett något omstritt lexikon av hackerslang kallad The Jargon File, även utgiven på papper som The New Hacker's Dictionary, MIT Press, ISBN 0-262-18154-1.

Somliga anser att den tidigare The Hacker's Dictionary, Harper & Row, ISBN 0-06-091082-8, var den sista definitiva Jargonfilen och att den nya redaktören, Eric S. Raymond, gjort våld på det gamla äldre lexikonet. Hur som helst anser jag båda intressanta.

Det finns till och med en svensk version av den tidiga The Hacker's Dictionary, delvis anpassad till svenska förhållanden av Patric Hadenius och Ulf Nyrén. Den heter Uppslagsbok för datafreakar och utgavs av Tidens förlag 1985, ISBN 91-550-2976-0 (inb).

En annan bok jag rekommenderar för att komma i närheten av hackerulturen är Pulitzer-vinnaren Douglas Hofstadters Gödel, Escher, Bach: An Eternal Golden Braid, ISBN 13 978-465-02656-2, på svenska som Gödel, Escher, Bach: ett Evigt Gyllene Band, ISBN 91-7608-331-4 i mästerlik översättning av Jan Wahlén. GEB är ett extremt teoribygge, som bortsett från att vara vackert, och då även vackert typsatt, bland annat lär oss hur medvetande troligen uppkommer genom sällsamma självrefererande slingor. Se där, ett vackert hack!

Permalink