Nedan är en text jag skrev efter att ha gått en termin på universitetet, i februari 1992. Kanske ingick den i studierna. Jag vet faktiskt inte riktigt. Kanske kan den roa någon.
Konverterad från LaTeX till Markdown 2013.
Mikael Cardell
1992-02-05
Punken är död! Länge leve punken! Cyberpunken har kommit. Cyber för sammankopplingen mellan människa och maskin, punk för upproret, revolutionen, det vilda.
I mitten av åttitalet startade den litteratur som kom att kallas cyberpunk. Detta har nu spritt sig till musiken och en stor subkultur har anammat uttrycket som sitt eget.
William Gibsons roman Neuromancer, som kom 1984, sägs ha startat allt detta. Åtminstone med namnet cyberpunk. Det fanns naturligtvis långt innan en tradition, både i litteraturen och musiken, att återknyta till. Dessutom fanns det en stor, vilande publik som bara väntade på detta.
Världen i Neuromancer kontrolleras av multinationella företag som ersatt regeringarna som styrelseorgan. Regeringarna är utbytta av bolagsstyrelser, det sociala skyddsnätet av saibatsusystemet med livstidsanställda. Företaget tar hand om allt.
Familjen bor i företagets hyreshus, handlar i företagets affär, har barnen på företagets daghem och hamnar på företagets ålderdomshem vid pensionen. Det finns ingen väg ut; det är inte meningen att man skall sluta eller byta arbetsgivare.
Det intressanta och punkaktiga i Neuromancer är dock inte denna dystopi, utan cyberspace, matrisen, datarymden som skapats för att detta komplexa samhälle skall fungera och speciellt de jockeys, cowboys eller crackers som anställs för att få fram information därifrån.
För att nå matrisen använder dessa jockeys denna framtidsvärlds motsvarighet till en terminal och kopplar in sig direkt via nervsystemet. Det gränssnitt matrisen använder mot sina användare är med andra ord det gränssnitt vi normalt använder mot det vi kallar verklighet.
Just Neuromancer handlar om Case som är utbränd jockey i Chiba, en jättestad som täcker stora delar av Japan. Han försöker klara sig som fixare i Nattstaden, slummen i Chiba, eftersom han inte längre kan koppla in sig. Som hämnd för att han en gång försökte lura sin uppdragsgivare hade denne förstört vissa delar av hans nervsystem och detta har gjort det omöjligt för honom att nå matrisen.
Case har en aura av självdestruktivitet omkring sig och hans kunder undviker honom allt mer. Han är också fast i ett beroende av alla möjliga droger för att hålla sig uppe, så man kan verkligen säga att Case har problem. När han sedan upptäcker att en gatusamurai föröljer honom så blir ju inte problemen mindre.
Han försöker fly, men misslyckas kapitalt med detta och lär känna Molly, gatusamuraien som förföljde honom. Hennes uppdragsgivare vill ha Case för ett jobb vilket han finner mystiskt eftersom det är allmänt känt i branchen vilken olycka han råkat ut för.
Erbjudandet om arbete visar sig dock vara allvarligt menat eftersom uppdragsgivaren bekostar en operation på Chibas svartkliniker för att återställa Case som den jockey han varit. Samme uppdragsgivare ser till att detta är möjligt genom att avslöja en tidigare okänd medicinsk metod.
Detta gör att Cases misstänksamhet mot sin arbetsgivare tar fart. även Molly är lite misstänksam. Vad är det egentligen som pågår? Vad förväntas de göra? Det visar sig vara ett jobb mot Tessier-Ashpools privata, högst bevakade, Villa Straylight.
Tessier-Ashpoolkoncernen har länge styrts av två stora AI-datorer. Inte styrts juridiskt sett eftersom Turingpolisen övervakar vad de anser som för mäktiga AI-datorer, så på papperet sköts företaget fortfarande av människor. Den ena av dessa datorer, Wintermute, har begränsat medborgarskap i Schweiz och det är denne som är den egentlige uppdragsgivaren. Det hela utvecklas till en iskall berättelse med många inslag av något som kanske kan kallas teologi, matrisens teologi.
Gibson visar påtagliga arv från traditionen Chandler-Hammet och skriver hårdkokt, kort och slagkraftigt. Ett exempel: "Öarna. Torus, spole, kluster. Mänskligt DNA som spreds ut som en oljefläck ur gravitationskraftens djupa schakt."
Ett annat mycket talande exempel är den absolut första meningen i hela boken: "Himlen ovanför hamnen såg ut som rutan på en TV, inställd på en död kanal."
Man kan mycket sanningsenligt säga att boken är aningens depressiv, men samtidigt innehåller den skildringar av kärlek och visar ibland prov på en humor som inte så lätt låter sig beskrivas. Den kan väl närmast kallas rå som till exempel här: "Deanes död dök upp gång på gång, som ett dåligt kort, även om han försökte övertyga sig själv om att det ju inte hade varit Deane. Att det faktiskt inte hade hänt överhuvudtaget. Någon hade en gång berättat för honom att mängden blod i en genomsnittsmänniskas kropp ungefär motsvarar en back öl."
Matrisen existerar! Nåja, inte riktigt på det sätt den framställs i cyperpunklitteraturen, men den finns ändå där i form av Internet, världens största datornät. Det kallas allmänt bara "nätet" av de som använder det och dessa menar då ofta den samlade informationen som finns på alla anslutna datorer på nätet snarare än själva anslutningarna mellan datorerna. En fras som "Jag hittade det på nätet." är inte ovanlig.
Detta nät används som en möjlighet att överföra filer, utbyta erfarenheter genom olika newsgroups och till att umgås socialt via till exempel IRC, Internet Relay Chat, som är ett system för att interaktivt samtala med andra på olika kanaler. Naturligtvis finns det också mängder av olika databaser för den vetgirige. Helt nyligen kom till exempel möjligheten att söka på Linköpings universitetsbibliotek över nätet.
En hel subkultur har utvecklats tillsammans med nätet, precis som i cyberpunklitteraturen. Det händer ibland att dessa faktiskt kallar sig cyberpunkare; fakta och fantasi blir ett.