Ursprungligen skrivet som inlägg i Lysators konferenssystem LysKOM 1993-11-16 11:13. Själva mönstringen tror jag genomfördes 1989.
Jag hade länge funderat på vad jag skulle ta mig till när det skulle bli dags för militärtjänst. Eftersom jag är en ganska fridsam natur hade jag funderat på vapenfri tjänst, men jag hade också umgåtts med tankar om att en vapenfri tjänst var att godkänna ett försvar som jag inte ville ha något att göra med. Som några av er kanske vet har jag en högst personlig syn på hur ett försvar värt namnet skall se ut (hej redin!).
Jag bestämde mig till slut för att totalvägran var det enda rätta. Jag ville dock inte få en värre påföljd än absolut nödvändigt så jag tänkte lyda alla order fram tills dess att jag kunde framföra mina intentioner direkt till en dagofficer på ett regemente. Detta betyder att jag var fullt beredd att genomgå en mönstring, bli utplacerad (egalt var) och till och med göra mig åbäket att, på statens bekostnad, åka ut till regementet bara för att tala om att jag ämnade vägra tjänstgöring.
Eftersom jag hade läst min lag visste jag vad som väntade mig i form av påföljd för tjänstgöringsvägran. Jag visst också att jag skulle dömas för smitning om jag inte infann mig för mönstring eller om jag aldrig dök upp på min tilldelade tjänstgöringsplats. Jag filosofereade som så, att det är hemskt onödigt att sitta i fängelse för bisaker och tänkte alltså lyda alla order till en viss gräns.
Så kom ordern att jag skulle infinna mig för att genomgå mönstring på Nedre Norrlands Värnpliktskontor i Östersund. Jag låg hela natten före resan och stirrade i taket. Lite nervös var jag nog allt. Livrädd. Jag visste vad jag ville, men jag visste inte vad jag skulle bli tvungen att gå igenom för att komma dit. Eller rättare sagt visste jag kanske vad jag inte ville...
Nåväl, efter en strapatslik resa till Östersund via Sundsvall så befann jag mig med en massa andra unga män i en stor sal. En malaj, som måste fått hemska värden på sin egen mönstring, stod och skrek åt oss vad som skulle hända under de två dagarna.
Jag lyssnade bara med ett halv öra men förstod att vi skulle få en skylt med ett nummer på att hänga runt halsen så de kunde identifiera oss. Jag blev nummer 21. Vi fick också varsin plastmugg som det var meningen att vi skulle fylla med urin av någon orsak. Efter att ha utdelat detta frågade malajen med myndig röst och händerna på ryggen:
"NÅGRA FRÅGOR?"
Jag sträckte försiktigt upp handen.
"NÅ. LÅT HÖRA!"
"Vilken påföljd har mönstringsvägran?" viskade jag nästan fram.
"VAFALLS? TOTALVÄGRAN?"
"Näe... Vägran av mönstringen..."
Jag hade tänkt som så, att eftersom det var mig fullkomligt egalt var jag skulle hamna som värnpliktigt så behövde de ju inte testa mig och jag behövde inte gå igenom allt obehag mönstringen skulle föra med sig. Den order jag fått med posten från försvaret hade specificerat att det var ett lagbrott att inte infinna sig till mönstringen. Nu hade jag infunnit mig. Att gå igenom mönstringen var en helt annan sak...
Malajen såg mycket förvirrad ut och kunde tydligen inte förstå vad jag ville så han ringde efter en mönstringsförrättare som jag fick upprepa min fråga för. Hans svar:
"Öh... Ingen... Eh... Det finns ingen påföljd för vägran av mönstring. Det hade varit en annan sak om du inte kommit hit... Eh... Tänk dock på att du får en läkarundersökning också... Och.... Eh... Ja! Ett IQ-test. Du vill väl veta var du står?"
Jag var på väg därifrån. Jag struntade blankt i läkarundersökningar och IQ-test. Jag ville hem igen. Mönstringsförrättaren sa då de magiska orden "men varför inte prata med psykologen?". Hm. Varför inte? En militärpsykolog vore intressant att prata med.
Sagt och gjort. Jag fick gå direkt till andradagarnas väntrum och sätta mig i kön till psykologen. Jag hann kanske observera att medianen på tid inne hos psykologen var ungfär tio minuter den lilla stund jag fick sitta i kön. Sedan kom jag in.
Psykologen hade tydligen fått lite information om mig på förhand för han verkade känna till min "vägran". Likväl började han prata om familjeförhållanden och min skolsituation. Jag berättade lite allmänt om mig själv och min situation. Vi diskuterade lite allmänt kring försvarsfrågor och om det eventuellt rätta i att ta liv. Han höll med mig om att man inte har rätt att ta någon annan människas liv bara för att de har en annan politisk uppfattning. Skönt att höra från en militärpsykolog.
Efter att han frågat mig något som verkade som mallfrågor om intressen och jag hade babblat lite om datorer, programmering, zenbuddhism, te och annat så frågade han plötsligt hur jag skulle reagera på en order. Jag berättade sanninsgenligt att jag inte kunde veta det, men att jag trodde att det bara fanns två alternativt: 1) Jag lyder blint eller 2) Jag vägrar. Nummer två infaller då jag får en order som strider mot min egen uppfattning. Nu verkade det som om han tog fram en mall till ur lagret och började följa den.
Han frågade om jag hade "suicidala tendenser". Nej, inte nu, men jag har väl haft min del av svårmod berättade jag för hans intresserade öron. Detta var mums tydligen. Han försökte få mig att förstå att det var mycket ovanligt med självmordstankar hos tonåringar och att han var myycket nyfiken på mig.
Han fortsatte efter mallen och frågade plötsligt:
"Ser du saker?"
"Ja. Utan tvekan."
Hans haka föll ner. Han stirrade gapande på mig. Efter en paus kom han på sig själv, skrattade till och sa:
"Heh, nej, jag menade att fråga om du har hallucinationer."
"Ja, det har jag. Ungefär fem gånger per natt, uppdelat på ganska jämna intervall har jag vad jag vet är hallucinationer. Naturligtvis kan det förekomma i andra fall också, men då är jag inte medveten om det."
Hans haka föll ner två hack till. Efter en pinsam paus tyckte jag att det fanns ett behov att förtydliga mig och frågade honom då om inte han också hade drömmar. Han skrattade förläget och noterade frenetiskt några observationer i sin anteckningsbok. Sedan, som om han inte skulle ha börjat förstå mig nu, frågade han:
"Hör du röster?"
"Ja."
Hakan föll ner igen. Tjatigt, eller hur? Vilken urbota dum fråga. Den förtjänade det svar den fick. Efter ett tag, en paus som var mer pinsam för honom än för mig, skrattade han till och sa:
"Nej, jag menar förstås: Hör du röster som inte finns?"
"Det vet jag inte." Jag vänder mig bort.
"Säg någonting!"
"Tja, vad då?"
"Det räcker." Jag vänder mig tillbaka. "Säg mig nu, var det bara jag som hörde dig säga det där eller sa du det verkligen? Jag kan ju knappast veta, eller hur?"
Han skrattar förläget igen och noterat på nytt frenetiskt. Efter detta lilla samtal tycker han sig skyldig att säga något, så han kommer med detta:
"Jag vill varken se dig i försvaret eller i fängelse, jag tror du skulle må dåligt av båda. Jag erbjuder dig alltså en frisedel."
Eftersom en frisedel normalt inte är något som man "erbjuds", utan något som man får vare sig man vill eller inte är jag naturligtvis inne på tankar att han testar mig eller något liknande, så jag tackar nej.
Hans haka faller ner igen och stannar den här gången nere ett bra tag tills han kommer på att säga att jag skall ta och nyttja försvarets gästfrihet och köka ärtsoppa och pannkakor. Sedan kan jag komma tillbaka.
Efter lunchen pratar vi lika länge, 40 minuter till, och den här gången "erbjuder" han mig inte längre frisedel, utan jag blir utan pardon befriad från militärtjänst på grund av "psykologiska eller andra skäl". Innan jag går nämner psykologen att han "inte vill säga att jag är konstig, men att jag är bra underlig". Hans professionella diagnos blir:
Du skapar modeller av världen och följer sedan dessa modeller snarare än världen som sådan. Du låter modellerna styra dig i dina handlingar.
Vad betyder nu det? Bygger inte alla modeller av världen? Jag känner somliga som har modeller de kallar fysik och biologi och andra som har modeller de kalla kristen skapelsetro, men det är ändå modeller. Eller har jag feltolkat den gode psykologen? Säger han egentligen att jag lever i en egen värld som inte överrensstämmer alls med andras?