Mikael Cardell, 1991.
Historiska institutionen, Linköpings universitet.
Jag vill inte skriva någon slags allmän historia kring spanska inbördeskriget. Det har många dugligare historiker gjort redan, om och om igen. Jag har ingen större lust att vara ännu en sådan historiker i raden, nej, jag vill skriva om det som hände José Bonde på landsbygden i Andalusien eller Aragonien, eller vad som hände Pedro Arbetare i en stad som Barcelona. Där pågick, samtidigt med kriget, ett jättelikt experiment i självförvaltning och alternativ ekonomi som skulle ersätta den kapitalistiska ekonomi som nyligen fått ett sådant uppsving i Spanien.
Jag vill skriva om hur denna alternativa ekonomi skapades de första dagarna efter fascisternas uppror och hur den sedan fungerade. Jag vill beskriva vad människorna gjorde nu när de äntligen hade produktionsmedlen i sin hand utan någon auktoritet som skrek åt dem vad de skulle göra och inte göra. Det jag försöker göra är alltså att beskriva vad som skedde då socialismen, arbetarnas kontroll av produktionsmedlen, och kommunismen, det gemensamma ägandet, för första, och enda (?), gången blev verklighet på allvar.
För att överhuvudtaget förstå vad jag tänker skriva är det nog bra om läsaren har någon slags insikt i anarkism, syndikalism och den övergripande termen frihetlig socialism. Därför börjar jag med att tala om vad arbetarrörelsen i Spanien kämpade för när de tog till vapen mot både fascister och borgare 1936.
Anarki kan betyda många saker. Speciellt moderna amerikanska anarkister, sådana som jag gärna skulle kalla libertarianer, vill få det till att ordet "anarkism" endast syftar på de rörelser som vill skapa ett samhälle utan stat, där individen är helt fri att upprätta avtal med andra, lika fria, individer eller grupper. Dessa avtal brukar, i libertarianers tappning, få skenet av kontrakt för kommersiella ändamål. De ser hela samhället, och faktiskt alla aspekter av livet, som en jättelik marknad där allt är till salu. Andra vill få det till att ordet "anarki" betecknar "kaos", "allmän oordning" eller "laglöshet".
Ingen av dessa betydelser skulle den spanska arbetarrörelsen godkänna. Deras anarkism var, i och för sig, utan både stat och myndighet, men det var i grunden en kollektivistisk rörelse som med tradition kallade sig anarkister både i Spanien och Frankrike, med andra ord den rörelse som man i våra dagar finner under beteckningen "frihetlig kommunism". De flesta av dessa Spaniens anarkister var också på något sätt engagerade i CNT, den syndikalistiska fackföreningen, eller FAI, dess ideologiska avantgarde.
I den spanska anarkismen, liksom i syndikalismen i stort, var det fackföreningen som var den främsta kamporganisationen; fackföreningen var både mål och medel som anarkisterna kämpade för och genom. Fackföreningen var ett mål eftersom den, i sin uppbyggnad, visade på det framtida samhället, också uppbyggt efter samma principer som organisationen själv.
Dessa principer var, i korthet:
Dessa transaktioner av välfärd, mat, förnödenheter, ja, alla varor i samhället skulle skötas av den lokala samarbetsorganisationen som samarbetade med andra lokala organisationer på andra platser, kanske direkt, kanske genom den regionala eller federala samarbetsorganisationen.
I juli 1936 gjorde, som bekant, en del militärer uppror under General Sanjurjo (senare, efter Sanjurjos död, under Franco). Upproret var ett fascistiskt försök att ta över makten från republikens, som de ansåg, svaga regering. Eftersom upproret inte var fullständigt koordinerat och inte utbröt över hela Spanien vid samma tillfälle fick republiken en möjlighet att slå tillbaka. Annars hade nog fascisterna vunnit betydligt tidigare. Å andra sidan nämner till exempel Hugh Thomas, i sin The Spanish Civil War, att om regeringen lämnat ut gevär till arbetarorganisationerna, vars medlemmar fanns på gatorna och skrek efter vapen, samma dag som upproret var ett faktum hade kanske upproret slagits ner. Nu förhalade regeringen vapenutlämningen eftersom de var rädda för en helt annan revolution; arbetarnas.
En hel del vapen var dock redan i omlopp bland arbetarorganisationerna och dessa försatt inte tillfället, utan stod redan från början för det mesta av motståndet. De som kämpade var i första hand de halvmilitära milisstyrkorna som varje parti och fackförening av rang hade i dåtida Spanien.
Orsaken till att alla dessa organisationer hade beväpnade miliser kan man finna i krigets förhistoria där den politiska spänningen varit hög en längre tid. Ett exempel på hur spänt det var kan en liten anekdot från byn Sallent i Llobergatdalen en bit från Barcelona visa. Där hade oroligheter uppstått när civilgardet slog till mot en demonstration. CNT, alltså den syndikalistiska fackföreningen, tog därmed ledningen över hela byn efter att ha tillintetgjort civilgardet, hissade den rödsvarta fanan på rådshuset, avskaffade den privata äganderätten och valutan och utropade sin autonomi. Detta var 1931 och revolutionen varade den gången i fem dagar, men det visade vad som komma skulle.
I och med att det fascistiska upproret hade försvagat republiken och en stor del av den forna republikanska armen återfanns på fiendesidan såg arbetarorganisationerna sin chans att påbörja sin egen revolution, samtidigt som de naturligtvis också kämpade av alla krafter mot fascisternas styrkor.
Faktiskt hade så gott som hela den republikanska staten försvunnit i och med fascisternas uppror den 19:e juli. Många av tjänstemännen på riksnivå flydde för sina liv, likaså mångha medlemmar i cortes (den spanska riksdagen). I realiteten var den sittande regeringen maktlös, även om man försökte fortsätta som förut. Regeringens maktlöshet varade dock inte länge; med sin makt över bankerna och med ungefär hälften av armen fortfarande lojala mot regeringen kunde denna stabilisera sin makt något efter några dagar.
Dessa dagar hade dock sett en stor förändring på många platser av det republikanska Spanien. På de platser där arbetarmiliserna och den reguljära armen hade vunnit över de fascistiska styrkorna kom arbetarna att ta kontroll över fabrikerna där ägarna, som ofta sympatiserade med fascisterna, hade flytt. På landsbygden kollektiviserades jordbruket i stor skala och den jord som ägdes av fascister eller andra som sympatiserade med upproret exproprierades till kollektivet.
Framför allt i Katalonien, Aragonien och Andalusien ägde denna kollektivisering rum. Makten i Katalonien övertogs formellt av Esquerra (den borgerliga vänstern) som skapade en Katalansk autonom stat, men den egentliga makten låg hos antifascistiska militärrådet i Barcelona som var övervägande anarkistiskt.
Många av industrierna i Barcelona i Katalonien och de omgivande industristäderna kollektiviserades efter att först ha gått igenom en period av arbetarkontroll med de tidigare fackkommitteerna som kontrollkommitteer för företaget. Dessa utrustades med rätten att teckna firma och allt annat som normalt tillkommer industriledningen. Kontrollkommitten var nu industriledningen. Uppgifterna som främst tilldelades dessa var att inventera företagen och rapportera exakt vilka tillgångar i form av realkapital och annat som fanns till den samarbetsorganisation som bildats för branchen i kommunen.
Efter en övergångsperiod på ungefär två månader med styrande kontrollkommitte där produktionen hela tiden fortsatt, kollektiviserades företagen fullkomligt. Detta skedde genom att kontrollkommitteerna omorganiserades till företagsråd som skulle ha till uppgift att, tillsammans med arbetarna, organisera arbetet och besluta vilken produktionsprocedur just detta företag skulle använda. Inköp av råvaror och handelsutbyte skötte den kommunala samarbetsorganisationen för branchen om. Dessa samarbetade intimt med kommunens försörjningsråd.
Tyvärr saknades en regional och landsomfattande federation som skulle ha kunnat handha ärenden gällande import och export. De enskilda kommunernas samarbetsorganisationer fick därför försöka handla på egen hand vilket fick till följd att distributionen av produkterna blev ganska ineffektiv och behov inom landet inte tillfredsställdes i första hand.
Som tydligt märks av mitt användande av orden "inköp" och "handel" ovan avskaffades inte valutan i denna del av landet. Av vilken orsak detta inte gjordes kan man spekulera länge om, men eftersom den borgerliga vänstern innehade den officiella makten blev antagligen anarkisterna tvugna att inordna sig i den kapitalistiska ekonomin. Det var i och för sig så, att anarkisterna här var i majoritet, men i det republikanska Spanien var de många gånger i minoritet och i valet mellan att gå för radikalt fram här och bli illa sedd annorstädes valde de att samarbeta. Man får också tänka på att det pågick ett krig och att man behövde bundsförvanten Esquerra och dess trupper för att hålla fascisterna på avstånd.
Valutan avskaffades som sagt oftast inte i Kataloniens städer, däremot infördes påfallande ofta ett system med familjelön, eller rättare familjetilldelning eftersom man inte använde ordet "lön", där denna tilldelning räknades ut efter hur många man hade att försörja, alltså barn och gamla. Det var alltså familjen som erhöll tilldelningen, inte någon enskild medlem av den.
Man försökte dock stabilisera valutan, om än inte avskaffa den. Ett fast värde på valutan skulle nämligen ta bort dess ackumulativa värde och göra situationen för handeln mycket säkrare. Spekulationer på en valutabörs som kunde äventyra ekonomin skulle det ju heller inte bli något av med ett stabilt värde på valutan. Tyvärr misslyckades detta till stor del eftersom regeringen i Madrid fortfarande hade kontrollen över bankerna och tillgång till landets guldreserv.
På vissa platser avskaffade man dock valutasystemet totalt och tillät ingen traditionell handel. Detta var framför allt i jordbruksområden som Aragonien. Här praktiserades i många fall principen "åt alla efter behov", alltså en form av ta-ur-högen-ekonomi där man kan ta det man behöver ur något gemensamt lager. När detta inte fungerade, till exempel när behovet av en produkt överskred tillgången, infördes ransonering med en slags producentkort för just den varan.
I andra fall infördes den ovan nämnda familjetilldelningen eller åtminstone lika lön för alla. Man kan inte säga att någon av dessa reformer var enhetliga; det var helt upp till folket på platsen hur de ville organisera saken. En sak som dock nästan uteslutande genomfördes i revolutionens Spanien var en väl tilltagen pension för alla äldre.
Det var naturligtvis inte bara ekonomin som förändrades i och med revolutionen. En hel del skedde på arbetarskyddssidan och hygienen på arbetsplatserna också. I många fabriker installerades för första gången duschar och omklädningsrum.
I nästan alla kollektiv bildades också bibliotek och ibland skolor, framförallt på landsbygden. I många fall fanns det en hög grad av analfabetism bland lant- och industriarbetare, så även de äldre fick gå i skolan om de ville lära sig läsa och skriva. Det fanns dock exempel på kollektiv där alla var analfabeter under hela kriget, men de klarade sig bra ändå, men slapp å andra sidan förekomsten av pappersvändande byråkrater fullkomligt.
Landsbygdens kollektivisering skilde sig en del från samma process i industristäderna i Katalonien. I de delar av landet som hade övervägande jordbruksproduktion, som till exempel Aragonien, gällde kollektiviseringen hela tillvaron och inte bara den ekonomiska sidan och var mer fullständig än i de industriella delarna.
Själva processen gick till så, att syndikalisterna kallade till ett möte i alla byar en av dessa första omstörtande dagar efter fascisternas uppror och förklarade hur ett kollektiv fungerade och vilka fördelar man kunde vänta sig. Sedan fick alla dessa jordbrukare själva ta ställning till om de ville fortsätta som egenbrukare eller gå med i kollektivet. Efter några dagar hade kollektiven i Aragonien 300000 medlemmar, där 11000 av dem var syndikalister som uppmanat till kollektiviseringen.
Orsaken till denna massiva anslutning kan kanske finnas bland de traditioner med gemensamma betesmarker och kommunal åkerjord som länge funnits i trakten, men också de tidigare jordbrukskollektiv som upprättats av syndikalister gav inspiration till nya kollektivförsök. De senare fungerade också som mönsterkollektiv vars organisation de nybildade kopierade.
En annan orsak till denna anslutning kan vara den "väckelseverksamhet" som anarkister och syndikalister bedrivit åren innan inbördeskriget. Många unga anarkister hade vandrat från by till by och talat om den frihetliga kommunismen för folket. Dessa jämfördes, enligt Hugh Thomas, med vandrande munkar och kom närmast att helgonförklaras i vissa trakter. Anarkister hade också skapat alternativ till jesuiternas skolor.
Trots att hela 300000 ingick i kollektiven i denna region fanns det bönder som valde att stanna utanför. Dessa gick i det dåtida Spanien under namnet "individualister" och fortsatte som egenbrukare. Just i Aragonien var dock kollektivisterna i majoritet, men ingalunda i hela republiken.
Byarnas styrelse anordnade så att en asamblea (närmast: stormöte) sammankallades så fort ett problem behövde lösas. Denna asamblea bestod av alla vuxna som levde i byn och kunde ibland uppgå till 5000 personer. Allt av intresse för hela byn beslutades i denna asamblea, och alla tvister löstes där likaså. Saker som inte gällde hela byn löstes naturligtvis på lägre nivå utan inblandning av asamblean.
I nästan varje by fanns också en kooperativ "butik" eller distributionscentral dit all produktion, utom den som behövdes för eget bruk, levererades av både kollektivet och egenbrukarna. Egenbrukarna hade en löpande räkning och kunde hämta vad de behövde hos kooperativet i form av socker, salt, mediciner och annat mot att de levererade sin säd, olja etc till kooperativet. Detta var enda sättet för egenbrukarna att bli av med sin skörd då andra uppköpare som dök upp kördes bort av kollektivisterna.
Mellan 30 och 40 byar bildade tillsammmans en federation kallad "la comarca" som hade en fullkomligt gemensam ekonomi. Behövdes en produkt i by X som producerades i by Y så transporterades den dit med hjälp av federationen och kooperativen i de båda byarna.
En regional federation för hela Aragonien saknades dock så de enskilda comarca, tolv till antalet, gjorde affärer på egen hand med Katalonien och andra närliggande regioner utan att ta hänsyn till behov inom den egna regionen. Detta löstes senare i och med att en regional federation faktiskt bildades under mycket het debatt. Bönderna var rädda för toppstyrning efter åratal av förtryck och var därför emot den eventuella byråkratisering den nya organisationen skulle komma att kräva. Så gick det emellertid inte; den regionala federationen hade lika lite makt över varje comarca som comarcan hade över byn och asambleans beslut.
Den organisation jag beskrivit ovan fungerade i stort sett oförändrad genom hela kriget, alltså de tre åren till 1939. En del områden genomgick stora förändringar och experimenterade med både ta-ur-högen-ekonomi, likalön och familjetilldelning (inte nödvändigtvis i den ordningen) andra fortsatte som de börjat.
Man kan dock inte låta bli att fundera vad som hade hänt om fascisterna hade förlorat kriget. Hade det blivit ett fortsatt inbördeskrig, denna gång mellan kommunister och anarkister? Skulle andra stater ha erkänt det revolutionära Spanien som land?
Nu är väl dessa frågor inte en historikers uppgift att besvara, för, hur sorgligt det än kan låta, vann fascisterna kriget 1939 och kastade in Spanien i en diktatur som slutade först med Francos död 1975.